Alla vi som inte omedelbart känner igen oss i de personliga egenskaperna ”ödmjuk”, ”barmhärtig”, ”renhjärtad” får tillsvidare värna om vår törst och hunger. Jag tror att det är saligt att sörja, hungra och törsta därför att det bara är då som gensvaret är förberett och kan tas emot. 

”Där det finns en önskan banas en väg, där det finns ett tryck uppstår ett motstånd, där det finns törst öppnar sig källor, där det finns en dröm är ingenting ohjälpligt.” Profant evangelium, enligt författaren Artur Lundkvist.

Det finns även hopp för alla övermätta, en särskild hunger kan oförutsett bryta igenom.

Saligprisningarna enligt både Matteus och Lukas är ett kärleksrop från vår Frälsare. Ett rop i syfte att föda hopp där hopplöshet tycks råda. Så kan livet ta sig vidare. I Gudsrikessamvaron behöver ingen bara bita ihop, det går bra att bryta ihop. Brist och svaghet är inget hinder för att få vara med.

Men alla vi som är rika och skyddade får se upp lite grann. Vi hör också till himmelriket. Men om vi tror att allt är vår egen förtjänst, och har tappat bort avsändaren varifrån allt som blev oss givet har kommit, kanske ett Jesus-verop enligt Lukas är på sin plats, för då är det lite synd om oss. Lukas tar även med de provocerande veropen till alla dem som skrattar, för de ska få sörja och gråta. Svårtillgängligt. Klart att vi ska få skratta med varandra! Men ingens liv är utan sorg. Det hör till livsvillkoren, känn dig ej kränkt när den kommer. Den kanske till och med är ett adelsmärke.