Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn. Så var det för mig att komma till Gud, jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände, här hör jag hemma. Jag vill vara ett barn i Guds hem.

Ord ur psalmen 774 som beskriver hur det kan vara för den som hittar kyrkan, som hittar Gud, som hittar hem. Så var det åtminstone för mig och för många andra. Kyrkan och Gud blev en plats som blev hemma och min starkaste identitet är trots att jag nu är gammal och själv förälder att jag är ett av Guds barn.
I det barnaskapet finns det såklart förväntningar, men också löften som hålls och en kärlek som bär, vilket kan vara en ny erfarenhet för många av oss.

Den egna barndomen är lång, ser man på sina egna barns så varar den i några år. År som präglar, som formar förutsättningarna för hur man växer vidare. Det kan vara ångestladdat för den som vill vara en medveten förälder och göra allt rätt, men i backspegeln på den egna barndomen är det kanske också det som där och då var svårt som också formade det som blev sant, starkt och mjukt lite längre fram.

Som barn är vi beroende av vuxenvärlden och har åtminstone till en början en stor tillit till de som ska beskydda, värna, föda och omhulda oss. Gudsrelationen förutsätter samma tillit. Gudsriket öppnar sig för oss när vi lagt av oss allt tjafs, allt som krånglar till det för oss. Det är i barnets sårbarhet och skörhet, med barnets förväntan, tillit och självklara frimodighet till rummen vi bjuds in i.

Det finns en plats för dig. Du är inräknad. Du förväntas inte vara någon annan och löftena gäller dig. Vi är barn, vi är Guds barn. Det finns en relation och en plats där vi får luta oss tillbaka, vara små, där vi kan hämta kraft, där vi får bli mjuka och tillitsfulla till livet och varandra. Där det som inte är äkta och sant hos oss får lämnas utanför.
Det är för dig Jesus ryter ifrån och vill ge fri passage att få komma nära, det är du som blir erbjuden gudsriket. Det är barnet i dig som Gud vill ta i famn och välsigna.

Psaltarens psalm som hör till den här söndagen beskriver det så fint i sin bön:

Du som är trofast, hjälp mig, befria mig, lyssna på mig och rädda mig. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Befria mig, Gud, ur de ondas grepp, rädda mig undan gudlösa våldsmän. Du är mitt hopp, o Herre, min Gud, min trygghet ända från min ungdom. Från min första stund har du varit mitt stöd, från moderlivet min styrka, jag sjunger ständigt ditt lov.