Kärlekens vägar äro outgrundliga. Det kan räcka med en vanlig parrelation för att det ska bli klart för en. Plötsligt står du med ett tennisracket i handen och spelar med liv och lust, du som aldrig har ägnat tennis en tanke innan. Kanske hamnar du på en konsert med ett band vars namn du knappt kan uttala. Eller så har du fastnat i andra situationer eller intressen som du absolut inte hade kunnat föreställa dig innan du mötte din partner.

     För min del, vad gäller mina kärleksrelationer och sysselsättningar som medföljt, har det varit rollspel jag fått bekanta mig med. Killarna jag träffat har ÄLSKAT rollspel. Jag lyckades inte undkomma den världen - och ja, jag fastnade för den.      

     För den oinsatta är rollspel en mix mellan improvisationsteater och brädspel. Rollspelet bygger på en särskild verklighet; Det kan vara att spelarna befinner sig i rymden på grund av att jorden har gått under; Det kan vara att man befinner sig på 1920-talet där robotar har tagit över; Det kan vara en verklighet som påminner mycket om vår egen. Endast fantasin sätter gränser och rollspelsböckerna med olika världar och karaktärer är många. Faktum är att det togs fram ett Lutherrollspel för några år sedan i samband med femhundraårsjubileet för när Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg.  

Jag tänkte nu bjuda in er till att närmre lära känna ett av dessa rollspelsalternativ. Spelet heter ”Vampire – The Masquerade” och i det befinner man sig i en genomrutten och girig värld. Vampyrer lever sida vid sida med människorna utan att upptäckas. Många gånger är det till och med så att det är vampyrerna som styr världen utan människornas kännedom. Spelarna i det här spelet spelar alltså vampyrer. Vampyrerna hör till olika klaner, vilka baseras på vem deras anfader eller anmoder var i biblisk tid. Varje klan för också med sig en svaghet som måste motverkas under spelets gång för att uppdraget ska kunna bli utfört.      

     Klanen Toreador har länge varit en personlig favorit. Den har sin anmoder i gudinnan Ishtar. Ishtar var kärlekens, krigets och magins gudinna samt även himlens drottning i mesopotamisk mytologi. Hon hörde alltså till gudarna som israeliterna började tillbe under exilen. Klanen Toreadors stora svaghet är skönhet. Alla deras klanmedlemmar blir betagna av det vackra. De blir så betagna att hela uppdraget kan stanna upp, eftersom de inte kan se sig mätta. Lyckas de inte avvärja sin egen svaghet så har gruppen en eller flera medlemmar som kommer ägna den kommande kvarten, halvtimmen, timmen, timmarna åt att bara stå och glo.      

     Det där roar mig oerhört mycket. ”Tänk om man hade en sån i sin närhet,” kan jag tänka för mig själv, ”Kära nån, så tradigt!” Men flinet stannar halvvägs. Bilder flipprar förbi inuti huvudet. Jag inser att författarna till det här rollspelet verkligen har satt fingret på något. De har lyckats lyfta en av mänsklighetens stora svagheter genom den här klanen. 

Är det inte så att människan kan bli som stillastående i vår längtan efter status, pengar och kanske framför allt: uppmärksamhet? Kokar vi ner allt det som får gå under rubriken ”Skatter på jorden” är nog ett av våra grundbegär just uppmärksamhet. Det innebär alltså att ganska många av oss har en dragning till att samla skatter på jorden. Men på olika sätt. Det är sannerligen inte bara de som samlar pengar på hög, influenserna och renoverarna. Jag vet inte hur många resultat av kantarellplockning, plommonplockning, gräsmattsklippningar och flerfärgade vätskor i tjusiga glas som mina flöden har drabbats av under sommaren. Tacksamhetslistorna samt användandet av ordet ”tacksam” har nått sådana nivåer att man kan överväga allergimedicin. 

Vad leder dessa inlägg till? Jag har svårt att tro att det leder till något annat än tillfällig uppmärksamhet. Och då talar vi om skattansamling på jorden. Vi människor är inte heller dummare än att vi gör som alla andra. Så ett inlägg leder till att andra gör liknande inlägg för att man inte ska känna sig utanför. Sedan står hela vampyrgruppen runt det som toreadoren tycker är vackert och uppdraget stannar av. Men det här flockbeteendet kan naturligtvis användas på samma sätt vid skattansamlingen i himlen. Den tidigare nämnda kärleken är en av himlens största gåvor till mänskligheten. Handlingar som tar sin utgångspunkt från den är nog de bästa för att det himmelska uppdraget ska slutföras. 

Låt mig ge ett exempel: 

Vid ett tågkaos fastnade en studiekompis på Stockholms central en kväll när han var på väg hem till Uppsala. Han hade ingen han kände i Stockholm så därför skrev han i en Messengergrupp vi hade och bad om hjälp att hitta någonstans att övernatta. Jag kände ett par i Stockholm och skrev till dem. Svaret kom fort: ”Var är han någonstans? Vi kör hem honom till Uppsala.”      

     Det här paret hoppade alltså in i bilen vid 22-tiden på kvällen och körde hem en, för dem, främmande människa till Uppsala för att sedan åka tillbaka till Stockholm. Han fick inte betala dem någonting för den där turen.       

     Händelsen förevigades inte någon annanstans än i några få människors minnen. Jag vet i alla fall att en av dessa människor inte skulle komma att glömma dem i första taget. Jag vet också att den människan håller ett vak på de tillfällen när hon kan göra likadant själv. Ädlast är de goda handlingar som sker i tysthet i vardagen och som väcker en vilja hos andra att göra likadant. 

Vill du samla skatter i himlen? Använd himlens största gåva som grund för det du gör.  

Kärlekens vägar äro utgrundliga men mycket användbara när man vill samla skatter i himlen.