Palmsöndagen - snart är vi inne i stilla veckan, men inte riktigt än. Denna väntan, fastan, är snart över. Snart kan vi fira att han, Jesus Kristus, har uppstått. Snart är det vi som ropar “Ja han är sannerligen uppstånden!”. Men inte riktigt än, vi är inte där än. Först måste vi genomgå smärtan när Jesus dör på korset. Vi vet vad framtiden håller men det visste inte de som ropade “Hosianna!”.

Vi vet vad som väntar men det visste inte dem. Jesus visste vad som väntade men inte de som gick före och efter honom in i Jerusalem. Vi vet om att smärtan kommer - att Hosianna-ropet snart kommer att bytas ut mot ropet som lyder: “Korsfäst honom!”. Vi vet att Jesus kommer korsfästas och han kommer dö på korset. Det är inget vi kan blunda för, det är inget vi kan fly ifrån.

Vi måste vara i smärtan när den kommer, våga stanna upp  och känna den. Vi måste komma ihåg det som står i Rom 12:12 “Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen”. Uthålligheten i lidandet är det som gör att vi sen kan glädjas i hoppet. Alla känslor måste få plats och de känslor som smärtan tillför är några av dem som måste få ta plats. Precis som Hosianna-ropet både är en hyllning och ett rop på hjälp. Men även fast vi vet att denna smärta kommer så måste vi stanna upp i nuet, innan korsfästelsen. Nu på Palmsöndagen när han rider in i Jerusalem och firas måste vi våga fira livet, här och nu.

När Jesus rider in på en åsna i Jerusalem för att fira den judiska påsken mottages han som en kung av folket som gick före och efter honom. Det läggs mantlar på marken, palmblad viftas och löv strös ut och används som konfetti och det ropades “Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn” med röster som tar kraft ända från tårna. Det är så jag ser hans intåg framför mig. Ett firande av hans liv, en hyllning av hans liv. Han som utförde mirakel, han som precis innan intåget i Jerusalem, i Markusevangeliet, botade den blinde Bartimaios. Han som fått människor att vilja fira livet.

Vi måste bli bättre på att fira livet. I den oroliga världen vi lever i just nu tycker jag att det är extra viktigt att våga fira allt och alla som ger oss glädje. Vi måste våga fira de små och stora stunderna. Det gäller allt från att fira att vi har fått en dag till på jordens yta till att fira att man gift sig, fått en löneförhöjning, klarat en svår tentamen eller fått barn. Allt som vi har fått från Gud är värt att fira lite extra. Och firandet för de små stunderna är viktigast, de som du kanske tänker inte behöver firas, det är de stunderna som ska firas med pompa och ståt!

Vi alla är inbjudna till livets fest. Festen som pågick igår, som pågår idag och som kommer fortsätta pågå imorgon. Men är du på festen? Eller står du utanför och vågar inte gå in? Våga gå in på festen, Kristus har redan dukat bordet!

Vi måste våga fira livet!