Ibland tror jag att vi behöver återvända till det vi kallar barnatron och fråga oss var vi står idag? Hur ser min bild av Gud ut? Vad tänker jag om himlen, helvetet, om den yttersta tiden och domedagen? Jag växte inte upp i en kristen familj; min tro var något jag själv bar i det tysta. Mormor såg till att jag började på kyrkans barntimmar, och som 7-åring smög jag ofta in i hennes och morfars bibliotek för att läsa i Bibeln. Mest undrade jag över himlen, hur den såg ut, men ibland skrämde mina egna fantasier om helvetet mig också. Idag ser jag betoningen av helvetet snarare som tillfällena vi lever i avskilldhet från Gud, stunderna vi tappar fotfästet. När konkret vi gör det som gör ont i Guds ögon.

Nu är vi inne i kyrkoårets slut, och texterna blir allt mer fokuserade på den yttersta tiden. Söndagens läsningar påminner oss om att vara förberedda för mötet med Gud. När jag tänker på den yttersta tiden kommer orden från psalm 172, vers 1, till mig: “De ska gå till den heliga staden, de ska samlas i himlen en gång. De ska häpna gå in genom porten till en okänd värld, till ett annat liv. De ska sjunga, sjunga, ja sjunga en ny, jublande sång.” I dessa ord finns ett löfte om en ljus framtid, en värld där vi alla ska samlas med Gud och sjunga en ny sång av glädje och gemenskap. Det är långt ifrån en dyster domedagsvision.

Vi påminns om att Gud närsomhelst kan dra undan slöjan mellan vår värld och evigheten. Det är en tanke som både fascinerar och skrämmer, som känns lite svindlande att försöka greppa. När vi talar om den yttersta tiden väcker det ofta bilder av undergång, som scener från filmer där världen faller sönder. Men för oss lutherska kristna är den yttersta tiden något annat – det är en tid av väntan, ett löfte om förnyelse och förvandling. Det handlar om hoppet att Gud en dag ska hela och göra allt nytt, att vår värld är på väg mot något bättre.

Första Johannesbrevet påminner oss om vårt värde som Guds barn, ett evigt värde som inte baseras på våra brister eller misslyckanden. Vi kan möta varandras svagheter med ömhet, och i det påminner vi både oss själva och andra om att vi är kallade till något större. Profeten Amos varnar oss för att förlita oss på ytliga ritualer och påminner oss om vårt ansvar att leva rättvist och visa omsorg. Den yttersta tiden handlar om mer än tro på en framtida himmel – det är ett kall till att leva ansvarsfullt här och nu.

När vi hör Jesu ord om att Gud ska "göra allt nytt" kan vi tänka på de handlingar vi själva gör för att förbättra världen – som att plantera träd, skydda hav och skogar, hur vi är mot varandra. Guds förnyelse tänker jag,  är ännu större, något djupare och mer omfattande som sträcker sig bortom vad vi kan åstadkomma på egen hand. Jesus och profeterna gav oss bilder av den yttersta tiden, inte för att skrämma oss, utan för att ge oss hopp om en framtid vi ännu inte kan förstå. Och kanske inte helt ska förstå.

I Matteusevangeliet beskriver Jesus de tecken som ska komma, men han påminner oss om att dessa inte är slutet, utan en uppmuntran att hålla fast vid det goda. "Den som håller ut till slutet ska bli räddad," säger han. När Jesus talar om tecken på den yttersta tiden, som krig, hungersnöd och förföljelser, kan vi se detta som en påminnelse om de konsekvenser som våra mänskliga val och handlingar har. Ondska, själviskhet och orättvisor skapar ett slags "helvete på jorden" genom att vi distanserar oss från Guds vilja och kärlek. Jesus varnar oss inte för att skrämmas, utan för att väcka oss till ansvar. Hans ord är en uppmaning att leva i enlighet med Guds kärlek och att välja gemenskap med Gud istället för att gå en väg av separation.

Den yttersta tiden speglar också, tänker jag, de svårigheter vi själva möter i livet. Precis som naturen återhämtar sig efter en kall vinter kan vi hitta ny styrka efter våra prövningar. Att uthärda svårigheter är som att låta vinterns kyla förbereda marken för vårens växande. Det vi gör för varandra – små handlingar av kärlek, omsorg och rättvisa – blir våra sätt att leva ut Guds kärlek här och nu. När vi hjälper en vän, lyssnar på någon som har det svårt eller visar vänlighet mot en främling, bidrar vi till en ljusare framtid. Vi visar att vi tror på en Gud som är större än alla våra prövningar och på en framtid fylld av hopp.

I den kristna tron finns löftet att inget lidande är förgäves, att Gud en dag ska hela allt som är trasigt. Den yttersta tiden är inte en tid av rädsla för att dömas hit eller dit, utan en tid av förväntan på en värld fylld av rättvisa och kärlek. Vi får vara ljus för varandra och bärare av det hoppet.

Jesus talar ofta om att vara vaksam och redo för Guds ankomst. Denna vaksamhet kan tolkas som en inre förberedelse, att leva i närhet till Gud och att undvika att låta sig dras in i själviskhetens och kärlekslöshetens "helvete". Att inte vara redo handlar inte om risken att missa en viss tidpunkt, utan om risken att förlora kontakten med Gud och den kärlek som formar våra liv och relationer. Så låt oss leva varje dag med denna tro – att den yttersta tiden är början på något nytt och heligt. Med hjärtat riktat mot Guds löfte kan vi vara hopp och ljus i en värld som ibland känns oändligt mörk.