Undra vilka det var som samlades för att döpas där hos Johannes? Kanske en blandning av kvinnor, barn och män. Jag hör folkvimlet. Kan det vara sant att Johannes är Messias? Kan rätten äntligen få flöda fram?
En väntan och en längtan framträder hos folket där i trakten vid Jordan. Jag känner med folket – väntan och längtan finns hos mig också. Kanske ibland otåligt väntar och längtar jag. Väntar och längtar efter någon som skapar rättvisa hos mänskligheten. Väntar och längtar efter någon som kan omsluta den här världen med kärlek. Efter en fredsfurste och fridsfurste som får råda i mitt liv.

I texten har Jesus kusin Johannes en kallelse att förbereda folket för Jesus, förbereda deras hjärtan för ett budskap som ingen annan kan komma med. Att Jesus är den folket väntar och längtar efter.

Jag tänker att julens budskap hänger kvar – Gud blir människa och tar plats i vårt liv. Gud blir människa och tar plats i våra hjärtan som ett litet barn. Han lämnar makten och härligheten för att ta plats i människans liv – i det svåra, omtumlande, grymma och kärlekslösa.
Likaså tar han plats i kön, bland alla de där som väntar på dopet. Kanske samtalar han med den som står före – varför är du här? Vad i ditt liv oroar, och vad gläds du åt?

Kanske är det som att han tar plats i kön på en mataffär och samtalar med personen framför om den personens tillvaro. Jesus delar inte bara hur det är att vara människa rent fysiskt. Han tar del av alla känslor som finns hos människorna – upprördheten, ilskan, glädjen, hoppet. Allt det tar han del av. Så där som också vi kan göra när vi känner empati och omfamnar någon som just nu har det lite extra svårt. Man liksom får vara en medvandrare och hjälpa till att bära någons börda för en liten stund.
Det ser jag framför mig att Jesus gör där i folkvimlet som otåligt väntar och längtar. För de tänker att om det är någon som kan bära den här världen med allt vad den är på sina axlar så är det Gud själv. Det är inte vi själva som kan bära den här världens bördor. Det fixar vi inte. Längtan och väntan finns att Gud ska göra det.

Det är inte vår sak att bära allt det som skaver i världen, det finns någon som gör det åt oss och han har ett namn; Jesus Kristus. Det namnet är trösterikt. Att ”Jesus har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Kan tyckas vara skrämmande, men jag tror på en Gud som bär allt i sina händer. Han har makten att kasta bort det svåra, orofyllda, grymma och kärlekslösa och ta allt det goda, kärleksfulla, rofyllda i sitt förvar. Det handlar om att han har makt över det som skiljer oss från honom, det som gör att orätt råder.

Att Gud har den makten vill jag tro att Gud hade då – och fortfarande har idag. Gud lever med oss här idag. Talar med oss idag och tar plats i vår vardag, i vårt liv och frågar oss vad vi lever med för bekymmer och glädjeämnen. Frågar vad det finns för agnar i vårt liv. Sånt som skiljer oss från honom. Han frågar vad som är vete och som är värt att ta upp i hans förvar. För somliga sker det i samtalet med andra människor, för andra i bönen och tystnaden. Men oavsett våra olika erfarenheter av samtalet med den levande Herren har han en gång tagit plats i det där vimlet av folk som lever i förväntan, väntan och längtan efter en värld som vill ha fred, frid och upprättelse. Han tar plats i en värld som längtar och väntar och han är redo att bära alla människors bekymmer.

Att Jesus gör detta - tar plats i världen och delar vår tillvaro - är hoppet jag lever på. Att Gud tog plats då, och Gud tar plats än idag. Han tar plats och delar våra livsvillkor.
Vi kan därför be och där känna oss frimodiga att inför honom berätta allt det som vi väntar och längtar efter.