Jag är ganska vidskeplig. Jag försöker att inte cykla på a-brunnar, för om man får otur på cykeln så kan det gå så illa. Att gå på a-brunnar är inte så hemskt, har jag kommit fram till, för det är inte lika farligt att gå som det kan vara att cykla.
Jag lägger inte nycklar på bordet. Jag skulle aldrig passera under en stege, ser jag en svart katt gå över gatan ”tviar” jag lite diskret över axeln. Men det värsta, det är att säga ”jag har aldrig varit i en bilolycka” eller något i den stilen för då kommer det med största sannolikhet att ske.
Jag vet inte var det här kommer ifrån. Jag tror att det började lite som ett skämt. Att det är kul att låtsats vara lite vidskeplig. Men med tiden blev det tydligen verklighet i min hjärna.

En person sa till mig en gång när denne fick höra om min vidskeplighet. ”Men du behöver ju inte vara vidskeplig, du har ju Jesus!” Juste, så är det ju, tänkte jag. Att jag har Jesus vet jag om. Att jag tror på Jesus och känner honom, det känns i hela min varelse. Och jag tror på att Jesus ger en källa av strömmande vatten som ger evigt liv. Varför är det då så svårt att tro och lita på att jag är under Guds beskydd, att Gud skyddar mig från olycka om jag råkar cykla på en a-brunn och att jag inte kan få en bilolycka att ske bara genom att säga att det aldrig har hänt mig?

Kommer ni ihåg ”Jag är olyckan, ole-dolyckan” från Trazan och Banarne? Den där otäcka figuren med ett cykelhjul runt halsen som sjunger: ”Så passa er för mig, annars händer det en grej.” Jag såg ofta på Trazan och Banarne när jag var liten och Olyckan satte tydligen sina spår i mig. Men bredvid eller strax bakom den där läskiga figuren kommer Jesus en varm dag i Samarien och sätter sig ner vid en brunn och ber om något att dricka. Med ens förändras bilden, från en mörk och kuslig kväll till en varm och ljus dag. Jesus som är både Gud och människa behöver också dricka av något av det allra viktigaste vi har. Vatten. Vatten som både är en kaosmakt och en nådens källa. Vatten som är källan för livet på jorden och källan för det eviga livet.

Vatten kan vara som Olyckan jag är rädd för, den stora floden i Första Moseboken eller som det stormiga havet i Markusevangeliet. Det vatten och händelser som vi inte har någon kontroll över. Men vi har ju också Jesus, som står stadigt i båten och säger åt stormen att stilla sig. Och det gör den! Vi har Jesus som kan kontrollera vattnets kaos och som genom vattnet ger oss en källa med ett flöde som ger evigt liv. Om Jesus kan kontrollera det okontrollerbara, om han kan stilla kaoset kan han ju också stilla min oro inför livets alla möjliga olyckor.

Jesus säger, ”det är jag”. Han som är, motar bort bilden av den skrämmande olyckan och om vi känner efter och lyssnar noga kan vi nog höra den där källan bubbla inom oss, höra hur den strömmar genom våra kroppar och själar. Källan av livets vatten som kan stilla vår oro inför det okontrollerbara i verkligheten. Förhoppningsvis kan vi känna ett lugn och kunna vila i att Jesus stillar stormen och skyddar oss från allt ont även om vi råkar cykla på en a-brunn.