Det har nog aldrig tidigare varit så lätt att totalt undvika sina egna tankar som det är för oss som lever i den här delen av världen, i den här delen av historien. Så fort en obehaglig tanke kommer kan vi ta upp telefonen och förlora oss i distraktioner.
För mig känns det nästan alltid som ett aktivt beslut när jag faktiskt reflekterar över sådant som händer i mitt liv. När jag ska åka buss behöver jag ta ett aktivt beslut att inte ta upp telefonen eller boken, och låta hörlurarna vara avstängda.
Att promenera eller cykla någonstans utan hörlurar känns läskigt. Tänk om känslorna jag gömt gör sig påminda? Tänk om jag börjar tänka på allt det där jag vill glömma?

I veckans evangelietext blir det tydligt för mig att även Petrus ibland ville blunda för det som känns svårt. Jesus försöker förbereda sina vänner på sin egen död och Petrus tar honom åt sidan och förmanar honom för hans pessimistiska ord. En modern motsvarighet kanske skulle vara en vän som säger till en annan att dennes “negativa tankar” förstör dennes “energi” eller “vibe”?
Petrus har, precis innan det här händer, bekänt att Jesus är Guds Messias. Lärjungarna har levt med Jesus länge. De har hört honom säga saker de aldrig kunde tänka sig, sett honom göra saker de aldrig kunde drömma om och nu har de förstått: han är Messias. Han ska rädda dem. Det finns hopp. Då är det inte konstigt att Petrus blir lite upprörd när Jesus säger att han ska dö. Han tror kanske att inget ont kan hända Jesus.
Jesu svar är skrämmande. Skulle Petrus vara Satan bara för att han försöker få Jesus att tänka lite mer positivt? Det är en svårsmält tanke, men den säger oss att Petrus tankesätt är fel. Petrus försöker fly från lidandet och distrahera sig från sin oro för framtiden men Jesus förklarar för honom att det är självbedrägeri.

Det är nu första veckan i fastan. Många av oss har funderat: vad ska jag fasta från i år? Någon äter vegetariskt, en annan tar bort sociala medier och en tredje beslutar sig för att läsa Bibeln varje morgon. Att i överflödets tid öva på avhållsamhet och enkelhet är såklart i regel något bra, men det finns något med det här som skaver i mig. I våra fromma fasteansatser har vi lyckats göra fastan till en individuell prestation där varje person ska komma på något nytt, kreativt sätt att fasta. Ett mer fruktbart synsätt tror jag är att se fastetiden som en tid då vi tillsammans med alla världens kristna får söka oss närmare det största mysteriet: Gud dog för oss.

Fastan är en tid att vägra distraktionerna. Att våga lyssna när Jesus säger att han kommer lida och dö, utan att direkt gå vidare till den tredje dagen. Det är tid att se världens lidande i solidaritet med dem som ständigt lever i lördagens ovisshet. Inte för att det finns något egenvärde i lidandet, men vi är kallade att älska alla människor och då måste vi också låta deras lidande, sorg och smärta drabba oss. När Jesus dog visade han slutgiltigt att ingenting är för mörkt för honom. Inte ens i döden lämnar Gud oss.
Utmaningen till oss som vill följa Jesus idag är att våga lyssna på dem som berättar om lidande. Inte alltid, då kan maktlösheten ta sitt grepp om oss, men fastan kan vara en tid då vi tillsammans får gråta över världens mörker och sörja vår frälsares död.

Jesus delar all vår smärta. Gud lämnar aldrig den som lider. Han bor i ett flyktingläger, tynar bort i cancer och går sönder av ensamhet. Vi är kallade att älska som han som älskat oss först.
Utan förbehåll.