Erik ahlberg
En paleontologi- och etnologiintresserad teolog från Mora. Prästkandidat för Uppsala stift.
evangelieKrönika
matteus 13:31-34
Låt oss ta rygg på Maria
Det är advent, och vi har haft en vecka på oss att landa in i juletid. Vi som kämpar med att hålla pyntet säsongsenligt har äntligen fått gå loss på våra hem och kyrkornas arbetslag har gått upp i stabsläge för att täcka alla julkonserter, pysselkvällar, krubbor och fikan.
Kanske är bakningen och knäckkokningen redan i full gång där hemma. Kanske har jäktet redan hunnit bli ett oundvikligt faktum. I denna tid kan det vara svårt att komma ihåg att beredelsen inför jul som vi har i kyrkan i advent är klädd i fastans lila och blått. Att besinningen och lugnet är en minst lika viktig del av förberedelserna inför julen som att hinna med att baka alla de typiska godissorterna som det varje år visar sig att ingen faktiskt tar av mer än för att vara artig, eller springa från butik till butik i jakt efter vad som röstats fram som årets julklapp.
Mitt i stöket finns nämligen kärnan kvar, även om den är oansenlig som ett litet senapsfrö. Mitt i stöket finns fortfarande en längtan efter julens magi, som i sin kärna kommer från Kristus.
För mig som barn och ungdom var jul- och adventstiden så länge jag kan minnas präglat av just en längtan efter något obeskrivligt ”genuint”, en längtan som ofta tagit sig uttryck i nästan maniska förberedelser av allt som har behövts för att göra att julen känns sådär typiskt bilderboksidylliskt som den aldrig har kunnat vara eller bli i ett hem så brustet och sårat som mitt hem var. En längtan som ofta har lett till så fullproppade scheman och att-göra-listor att när det var dags för Kalle Anka så hann vi knappt dit för allt som behövde göras. Allt detta, och så är Gudsriket som ett senapskorn, som sväller upp och blir en stor buske. Som ett mått surdeg som bara man ger det tid jäser hela degen.
Jag påminns om berättelsen om när Jesus kom på besök hos sina vänner Marta och Maria, och Marta sprang fram och tillbaka för att fixa och dona, medan Maria satt och umgicks. När Marta klagade på sin syster för Jesus sa han att Maria hade valt det rätta och att detta inte skulle tas ifrån henne.
För mig blir detta något så perfekt talande för julefriden, och kanske än mer för adventstiden. Med Gudsriket är det som med senapsfröet: här och nu ter det sig litet och oansenligt, lätt att glömma bort i jäkten, stöket, fixeringen vid det egna, prestationskraven. Men advent är en beredelsens tid, en tid då vi får sätta det rätta först, och då det inte ska tas ifrån oss. Liksom Gudsriket är det lätt att missa, men tar vi oss tid, låter Guds mått av surdeg mogna i oss, låter det vända oss bort från jagfixeringen och de tunga krav den bär med sig, då kan vi liksom Maria med Guds hjälp välja det som är rätt på riktigt. Låter vi liksom Maria våra gäster och medmänniskor stå i större fokus än vår egen prestige kan Gudsriket få växa genom oss och våra medmänniskor. Liksom det oansenliga senapskornet.
Erik Ahlberg,
prästkandidat Uppsala stift