Det första jag gjorde när jag flyttade in på Norrbyska studenthemmet i Uppsala, ett studenthem huvudsakligen för präststudenter, var att sätta namnet på min router:

“Judas did nothing wrong-5G”.

Av rimliga anledningen ställdes jag nyfikna och smått förvirrade frågor om det här titt som tätt. Namnet är till viss del humoristisk, men det fanns en genuin teologisk övertygelse där. Hade Judas inte fattat beslutet att förråda Jesus på så sätt det utspelar sig hade vi inte burit kors runt halsen eller spikat upp dem på väggen.

I boken “Judas” av Amos Oz får perspektivet på Judas ta en annan än den av förrädaren. Judas framställs istället som den som älskade Jesus allra mest. Hans handlingar leddes av att göra Jesus till en martyr, en desillusionerad vision över hur han vill att världen ska vara förskaffad som sedan förstörs när han inser att det inte utspelar sig som han tänkt sig. 

Liknande perspektiv på Judas finns annorstädes. Jesus Christ Superstar utspelar sig utifrån Judas perspektiv och var för sin tid en spännande teologisk popkulturell infallsvinkel. Han får en mer sympatisk uppsyn från ett utifrån perspektiv, en orosbeklädd man som bara ville Jesus och allt det gode han sa väl. Den enda som tänkte på vad som försiggick och ifrågasatte. De lärosätt som lärljungarna bedriver med Jesus som Guds egen son förvränger och förtvinar Judas till en punkt där han inte ser någon annan återvändo. Han blev tvungen att förråda Jesus. 

Jag märkte att fler och fler hade samma predestinära idé om Judas som jag hade. Då. 

Utan Judas har vi inte korset. Utan sveket, ingen uppståndelse. Utan skurk, ingen hjälte. 

Idag tycker jag helt annorlunda. Judas gjorde fel. Skärtorsdagens texter är tydliga med det. "... ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.”
Tydligare än så kan man fördöma någon.  Liksom Judas i Oz bok fick sin illusion krossad över Jesus martyrskap fick min vision av Judas gå i kras i mötet med skriften. 

Det finns något i mig som ömmar så stort för Judas. Bara namnet är ett adjektiv för den största av svikare. Ett öde som få människor i världshistorien fått genomgå.
Men faktum kvarstår: Judas gjorde fel. Det går inte att undgå. Och felet är så stort. Det finns flera perspektiv om vad som leder till att Judas faktiskt väljer att gå den väg han går. Att han skulle vara motiverad av pengar alena är för cyniskt. Det finns något klart mycket djupare som rör sig här. En teori är att han ständigt fick utstå skepsis och till och med mobbing av de andra lärjungarna. När kvinnan smörjer Jesus med sina dyrbaraste oljor är det Judas som ifrågasätter det hela, vilket leder till att han blir hårt ansatt för sin trolöshet och blir strängt kallad "Tjuven" av de andra lärjungarna. Men det tycker jag inte heller berättar hela berättelsen. 

Det största felet, det som gör att Jesus säger att det vore bäst om hon inte var född, är för att Judas aldrig valde på riktigt att leva. Nu gissar jag, men det finns en underliggande frustration i det Jesus säger. På samma sätt som ett storasyskon kan skälla ut det yngre när den inte lever upp till sin fulla potential trots otaliga vägledande lektioner och tillsägelser. På samma sätt tror jag Jesus frustrerande säger att Judas skepsis, den han delar med sig av i berättelsen med kvinnan och den dyrbara oljan, är att han har kört fast i ett dike han inte tycks vilja dra sig ur. Första gången man läser den raden kan det lätt låta som att Jesus verkligen inte tycker om Judas eller har honom särskilt nära hjärtat. Men i den stund han blir förrådd kallar Jesus honom för “min vän”. Så säger inte en person som hatar en annan när den är orsaken till sin egen död.

Judas största fel var att han inte med hela sin kropp och själ trodde på att även han var upptagen av nåden och syndernas förlåtelse. Jag kan förstå honom. Här har han förrått sin lärare, sin kanske viktigaste person i sitt liv, för ett par enkla pengar. Översteprästerna lämnar honom: "You’re on your own, detta får du stå för". Skuldkänslan måste varit oövervinnligt stor. 

För det finns en ganska brutal syn med tanke på att Judas helt enkelt var ett verktyg för Jesu död. Det hade varit en gångbar teori om Judas hade varit kvar för att se Jesu uppståndelse, för att sedan få ha varit det största vittnet till syndernas förlåtelse. Men skulden han bar på var så stor att han valde att ta sitt eget liv. Då blir verktygstanken inte lika ödmjuk och omtänksam som man först kan tänka sig. Det finns en enorm sorg att Judas inte levde lite längre. Tänk vad stort och omvälvande det var om även han hade fått se Jesu uppståndelse. Att se att även han, lika mycket som alla andra, var välkomna och förlåtna. Den oändliga nåden. Petrus, även han svek Jesus. Men hans lott blev att kallas till kyrkans första ledare. Petrus valde, trots att han tvekade på sin egen förmåga, att lita på Jesu uppdrag. Han vågade att leva. 

Jag ömmar fortfarande för Judas, kanske mest av alla lärjungar. Han valde att ställa sig skeptiskt utanför, med ett hjärta stängt för möjligheten att även han, bräcklig syndig varelse, var älskad och förlåten. Jag kan själv känna mig i min värsta stunder som Judas. Lärdomen jag drar är att inte hålla mig utanför räckhåll för nåden. Att inte ställa mig utanför trons periferi. I de stunder jag tvivlar på nåden brukar jag förklä tvivlet med alla möjliga skeptiska och cyniska tankar om Guds skapelse och hur allt är förskaffat. Udden riktas mot annat håll i självförsvar. 

Judas tog i sitt eget sinne tag i sitt eget öde, en fråga om kontroll. Men på den ensamma stigen fann han inget mer än just det: ett ensamt mörker. Så är trons allra svåraste uppgift förskaffad: att våga tro på det som jag med eget sinne inte kan förstå, men väljer att med hjärta tro på att även jag är älskad, oavsett vad jag har brutit. Det är i den öppenheten och sårbarheten, långt ifrån ensamhetens periferi, som vi får ta emot kristi kropp och blod i vårt allra innersta centrum. Det är då nåden blir som allra mest levande.