Evangeliet

Antonius går fram till kvinnan som snart ska brännas på bål. Han frågar henne om djävulen i förhoppning om att kunna veta något om Gud. Djävulen måste veta om Gud finns tänker Antonius, men allt han ser i kvinnans blick är rädsla och tomhet.
I kontrast till Antonius möter vi Jof, som mitt under pesten inte har några problem att möta livet med glädje och lättsamhet. Jof ser hur jungfru Maria lära barnet att gå. Han var så nära att han skulle kunna röra henne. Hon ler mot honom och med värme i kroppen springer han iväg för att dela det han sett.

Dessa två karaktärer skildras i Ingmar Bergmans film Sjunde inseglet. En reflektion av Bergmans egna kamp med tron. Det är nog inte helt främmande att se Antonius som en bild av Ingmar själv. Kampen och rädslan inför att inte tro och den tomhet som kan komma efter döden. Jag ser även Bergmans avundsjuka inför dem som med lätthet springer genom livet med en stark tro. Som likt Jof skulle kunna se jungfru Maria på blotta dagen.

Skulle Jesus kunnat ha skapat den tro i Bergman som han gjorde med den samariska kvinnan? Kanske, jag låter det vara osagt. Men Jesus möte med kvinnan kanske kan bana väg för den som strider med tron och kanske även konfrontera den som gjort sig för bekväm i sin övertygelse. För är tro övertygelse först och främst?

I berättelsen nämner Jesus kvinnans fem män. Det kan tolkas som att hon har haft flera män utanför sitt äktenskap, men andra menar att det symboliserar de många Gudar hon tillber. Oavsett verkar hon våndas över detta faktum, med tanke på att hon reagerar så positivt på att bli visad en alternativ väg än den hon tidigare gått.

Jag bara spekulerar i att hon kanske är som en Bergman. Behöver inte vara så.

Det som följer mötet kan låta som något avskiljt från berättelsen. Jesus talar om skörd och att skörda det någon redan sått samt att den som skördar samlar frukt till evigt liv, och att den som sår och den som skördar får glädjas tillsammans.
Jesus som judisk man skulle absolut inte tala med en samarier, inte heller dricka ur samma bägare som en kvinna, en kvinna som levde i otukt. Nej, håll henne på långt avstånd, skulle nog de flesta tyckt då. Jesus bröt allt detta i mötet med henne. Han ser och möter henne och erbjuder henne vatten som ger en källa som flödar av evigt liv. Samma vatten som Jesus talar om när han pratar om Helige Ande. Samma Ande som för människor samman. Samma Ande som gör gudsriket närvarande här och nu.

Väl tillbaka till lärjungarna talar han på samma sätt om mat som han gjorde om vatten med kvinnan, vilket är att göra Guds vilja. Jesus ber lärjungarna att lyfta blicken och se ut över fälten, det är bara för dem att gå in i den rörelse som Jesus startat och riva barriärer mellan människor och människor, liksom människor och Gud. Att riva barriärer är att skapa tro.

Jag tror Jesus uppmuntrade lärjungarna till att se att det var dags att skörda för att uppmuntra till rörelse. Övertygelsen gör inget gott i sig om den inte är i rörelse.
Jag vill inte se detta som en uppmaning att bli missionär eller uppmuntra till försök att slå in Bibeln i huvudet på arbetskamrater. Men tron verkar inte komma av att jag i min ensamhet grubblar över om Gud finns eller inte. Tron skapas i mötet mellan människor där Gud får plats. Det är mer av en rörelse än ett förhållningssätt.

Jag är medveten om fällorna man kan hamna i här. Resonemanget kan reducera tron till något som bara handlar om personliga relationer, eller att det glider in i träsket av gärningslära. Men jag är inte ute efter att gräva fram den sanna frälsningsläran. Det jag ser gång på gång i Jesu liv, är hur tro växer fram i rörelsen av att möta människor.

Jesus sa själv “där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”. Kanske var det just detta Antonius missade i sitt sökande efter Gud?

Vad hade hänt om han sökt sig till människor istället, som Jesus gjorde? vad hade han funnit då?