Jag är kär. Nykär. Sådär måste nypa mig i armen för jag kan inte tro att det är sant-kär. Ni vet den där känslan när hela världen känns lite ljusare, när allt får en ny lyster? Det är där jag är nu.
Kärlek kastar ofta nytt ljus över saker, även på sådant man kanske helst vill gömma undan. Att vara i en kärleksrelation innebär inte bara att se någon annan, utan också att bli sedd – och i förlängningen få syn på sig själv. Det har fått mig att inse något: ju mer kärlek jag tar emot, desto tydligare blir det för mig hur otålig jag ofta är med mig själv. Jag ser också mina brister – min tendens att ibland ge och ge utan att stanna upp och fråga vad jag själv behöver. Vissa kallar det medberoende. Att fly in i beteenden för att undvika egna sår.

Nu, då jag känner mig trygg, respekterad och älskad i “befintligt skick” inser jag att detta inte bara påverkar mina mänskliga relationer, utan också min relation med Gud. Men dagens evangelium från Lukasevangeliet 13:6-9 påminner mig om något viktigt, nämligen Guds tålamod. Idag handlar det om tålamod, det handlar om hopp, det handlar om kärlek.
Vi läser om fikonträdet som inte bar frukt och om Jesus som den tålmodige trädgårdsmästaren. Egentligen tar det mest onödig plats, egentligen bör det kanske huggas ner men trädgårdsmästaren säger: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.’ Detta är en bild som kan tala direkt in i våra liv, om vi bara vågar tro på Jesus Kristus, Guds son.

Ni har säkert hört att Guds kärlek till oss människor och världen ibland kallas för agape. Det är en annan kärlek än den romantiska – en ovillkorlig, självutgivande kärlek. Jesus kärlek är inte teoretisk, den är praktisk och självutgivande. Jesus stiger ner i jorden, känner till våra rötter, han gräver, han gödslar. Han ger av sig själv, sitt liv, sin tid och sitt tålamod. Jesus är inte en distanserad frälsare; han är trädgårdsmästaren som har vandrat i den trädgård som Gud planterat. Han har grävt i jorden, lärt känna den, och han ser på oss alla med agapekärlek och tålmodig omsorg.

Att Gud låter oss vara ett work in progress betyder inte att vi bara kan släppa allt och leva hur som helst. Evangeliet idag uppmanar oss att leva mer i Jesu namn, att ha mer tålamod med oss själva och andra. För om vi gör det, kanske vi också växer och blir mer lika honom som gav sig själv till världen.

Så, om jag får önska något inför det nya året 2025, så är det detta: mer tålamod. Tålamod att växa långsamt, att vara den jag är i dag, men också att våga hoppas på det jag kan bli. Jag önskar att varje dag får levas lite mer i Jesu namn. För i hans namn finns kraften att förvandlas, att växa, att älska – och att ge vidare den kärlek som först gavs till oss.