Detta var en av min morfars deviser. Säkerligen inte något han själv kommit på, men orden fastnade hos honom och de har i sin tur fastnat i mig. Att inte blicka bakåt för att älta vad som kanske hade kunnat vara, utan att blicka framåt mot vad som kan bli. 

     Jag får ärligt erkänna att jag ofta inte förmår följa denna devis. Det är lättare att stirra sig blind på den dörr som motgången stängde än att undersöka vad som finns bakom de hundratals dörrar som står öppna. Det stora bekymret är nämligen att motgången var verksam i dåtiden som man känner, medan svaret – vännen – finns i framtiden - vilken man inte känner. Det är i detta bekymmer vi möter evangelietextens Maria. I fyra dagar har hennes bror Lasaros legat död. En familjemedlem – en vän – har gått bort. Det är kanske den största av alla motgångar, och först nu bemödar sig Jesus att komma. ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Det står ingenting om hennes sinnesstämning, men man kan ana att det är ömsom sorg, ömsom besvikelse. Kanske till och med ilska oc.h klander Varför kunde inte Jesus ha varit där för fyra dagar sedan? Var befann sig Gud? 

Jesus blir, i sin egen sorg över Lasaros bortgång, upprörd. Kanske undrar han varför han blir anklagad för Lasaros död. Skulle Gud själv vara en del i motgången? Men i stället för att ge Maria och de andra sörjande en lektion i dogmatik och teodicéproblemet, ber Jesus henne att visa honom var den döde ligger. 

     Fyra dagar har gått, och kroppen har hunnit börja förruttna. Jesus återupplivar honom ändå, och uppmanar så slutligen de som samlats vid Lasaros grav: ”Gör honom fri och låt honom gå.” Att Lasaros var död kan ingen förneka, men lösningen låg inte i att gräma sig över dåtidens motgång, utan att våga tro på framtidens vän. 

Med allt detta sagt är det självfallet nödvändigt att sörja. Det gäller inte bara när någon går bort som i evangelietexten, utan även andra och mindre motgångar som kuggade tentamina, missade karriärmöjligheter, olycklig kärlek och mycket annat. Drömmar som dör. Likaså får man vara besviken på vad som gick snett; att Gud till synes inte var där. Men Gud är inte den skyldige i motgången. Låt i stället Gud sörja med dig när nutiden känns svår, och visa honom var dåtiden ligger – hur illa kroppen som ligger i graven än må lukta och se ut. Svaret finns i framtidens vän – svaret finns i Gud.