jennifer
de waard
Tidigare journalist och storstadsglidare, numer prästkandidat och hönsägare.
En av Kapellets grundare.
evangelieKrönika
Lukas 2:1-20
Julnattens sanningar
Stilla natt, heliga natt. Tysta snyftningar i väntrummet på Karolinska.
Två små barn som försöker förstå. Liten hand i lite större hand, med blickarna fästa på glittret i plastgranen. En trivsam ingrediens i en annars så osmaklig soppa.
Jag är tio år och min lillebror fem, där på Gamla Karolinskas julpyntade akutmottagning i Solna. Det var inte den första julnatten våra vuxna glupskt letat botten på flaska efter flaska. Nubbat, bubblat och glöggat. Inte heller den sista. Men att flytta firandet till sjukhuset var, ja, något nytt.
Ett vuxenfinger hade kommit i kläm när en annan vuxen hand smällt igen vardagsrumsdörren efter sig. Ett fyllegräl som gick snett. En fingertopp som behövdes sys på. Liten kroppslig skada men desto större själsligt sår, skulle man väl kunna sammanfatta det. Och lika lättad som jag hade blivit då av vetskapen om att jag och min bror inte var ensammast i världen med en klump i magen om storhelgerna, lika ont gör det i dag av insikten om att så är fallet. I större antal, och jag gissar ännu större mörkertal, än vad man orkar greppa.
Vem, och vilka, denna afton handlar om står skrivet överallt. På himlavalvet, inte minst. Den heliga nattens huvudperson är ett litet knyte i en krubba. Sårbart och oskuldsfullt. Vår Gud. Vårt barn. Våra barn. Bundna till oss för sin levnad. Sitt väl och ve. En uppgift vi inte har råd att ta lätt på, för sannerligen, Guds rike tillhör sådana som de.
Låt mig bara tydliggöra: Det här är inte en moralpredikan av den åsidosatta flickan som tog revansch och blev en fulländad förälder. Hon finns inte. Nej, hon som skriver det här kan villigt erkänna att hon aldrig varit så bräcklig som och sedan den dag hon blev mamma. Födelseskriket markerade en ny era. En era där livet blev så oerhört skört och där jag många gånger låtit oron och kontrollbehovet styra.
Det här är, om någonting, en påminnelse - till mig själv och till vem som än kan tänkas behöva den - att överlåta. Liksom Maria med den svindlande uppgift som gavs henne, på resande fot med förlossningsvärkar, lägga min oro, mitt bagage och mitt liv i Guds händer. Fästa min blick på de små framför mig. Låta mig ledas av Guds kärlek och vishet snarare än mina egna föreställningar, inte sällan formade av ovannämnda själsliga sår. Och när vi brister i vårt överlåtande och i vår tillit till Gud, när det vi inte släppt taget om spiller över - tar över - och barnen hamnar i periferin, må vi då vara herdar för varandra och liksom de förkunna det stora i dessa små. Så att vi åter kan ta dem till våra hjärtan.
Denna heliga natt. För många långtifrån stilla. Bris stödlinje kommer gå varm ända in på småtimmarna. Det är en av Julnattens sanningar. En annan är att ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kanske inte känns så just här och nu, varken för barnet som blev lovat att det inte skulle bli en blöt julafton eller för den vuxne som inte kunde hålla det löftet. Men stjärnan lyser alltjämt och kan anas bakom molnen.
En tredje är att vi kan bli befriade. För alla som låtit det själsliga såret växa och bre ut sig, som tänker att det är för djupt för att någonsin kunna läka och som letar flaskbottnar eller hittar andra hemsnickrade sätt att ta udden av smärtan, är vi aldrig förlorade. Vi är förlåtna och det står oss alltid fritt att överlåta. Oss är en Frälsare född, och ingen börda är för tung för att räcka över.
Vi kan väl försöka börja så smått med det redan i dag. Om inte för vår egen, så för våra knytens skull.
Jennifer de Waard,
prästkandidat Uppsala stift
evangelieKrönika
matteus 25: 14-30
Jag vill bli en talangfull förvaltare
Låt oss snacka värde. Till en början i viktmått. Myntenheter. Antika sådana. Det är nämligen precis vad talent är och betyder.
Nej, det är givetvis ingenting jag går runt och vet bara sådär. Det har blivit en del research och bläddrande i och med kommande veckas evangelietext, helt enkelt.
När Jesus berättar om de tre männen och de varierande antal talenter de förses med kan det bokstavligt översättas till olika summor pengar. Nu vet vi ju att det inte är så Jesus jobbar. Med bokstavstolkning, alltså. Som så många gånger förr, och senare, har vi givits en liknelse.
Talenterna tycks, i det här fallet, symbolisera våra möjligheter. Kanske även talanger, om man vågar sig på att förklara släktskap mellan måttet talent och översättningen av engelskans talent. Och det kan jag väl få göra, eller hur? För skojs skull i alla fall. Det är ju så sexigt med sådana sammanträffanden. Så.
Vi har alla givits olika förutsättningar. Välsignats med unika talanger. Två av de tre männen beslutar sig för att göra något av det de fått, en av dem lägger det han försetts med åt sidan. Troligtvis av rädsla att inte "lyckas", för potentialen, den enstaka talent han bär på, upplevs som otillräcklig - och då är det säkrare att inte ens försöka. Mänskligt, visst, men något Jesus helt uppenbart vill att vi ska utmana och ifrågasätta. För det spelar liksom ingen roll om det är i det stora eller lilla vi verkar. Med Jesus i centrum har värde och volym ingenting med varandra att göra. Med Jesus i centrum är det i vad vi gör med det vi har som det verkliga värdet vilar.
Att vara goda förvaltare, alltså. Kommande veckas tema. Det är där vi landar. För en sak ska vi ha klart för oss: Vi är inga ägare. Jag ser mig omkring och konstaterar att inte ens det som ligger mig allra varmast om hjärtat är något jag helt och fullt kan kalla mitt: Föräldraskapet, tron, djuren, naturen, de närmaste relationerna. Tiden.
Allt det står mig fritt att värna om och förädla, men inte äga. Nej, vi är satta här att vårda och vörda. Ta emot Guds gåvor och löften och gona ner oss i Jesu famn, absolut. Men vi bär ett ansvar. Vi har givits möjligheter. Blivit kallade att efter bästa förmåga förvalta. Kanske är det Jesus själv som dyker upp i liknelsen om talenterna för att bli varse vad som hänt med det som givits de tre männen.
Och männen är alltså du och jag, bara för att klargöra. Har vi gjort skillnad? Pysslat om skapelsen? Varit till glädje och nytta för våra medmänniskor? Kanske till och med hjälpt och inspirerat dem att närma sig Jesus och själva bli goda förvaltare?
Jag lever då inte i villfarelse om att jag till fullo behärskar konsten att vara en god förvaltare. Nog lyckas jag ibland, men långt ifrån hela tiden. Framför allt inte när jag stretar på i motvind och mina möjligheter känns begränsade. Då vill jag helst lägga allt åt sidan och titta bort.
Det där går ju att öva på. Att också vara en god förvaltare under prövningar och inte bara när det blåser medvind.
Hur många timmar var det nu man behöver göra någonting för att bli bra på det? Bli en talang? I det här fallet ett helt liv, va? Om ens det. Hurusom. Bara att sätta igång - för det är ju faktiskt aldrig för sent.
Gode Gud i himlen, hjälp mig bli en talangfull förvaltare.
Jennifer de Waard,
prästkandidat Uppsala stift
Reportage: “Jag behövde inte vara rädd”
Hela världen ligger för Sudanfödde Christophers fötter. Han är i trettioårsåldern och har en master i ekonomi och ledarskap och en doktorsexamen i sociologi.
Det dröjer inte länge innan han landar ett toppjobb inom en privat organisation som gör sitt yttersta för att hjälpa flyktingar och andra utsatta. Han reser till Kina, Indien och grannländer i Afrika. Bygger hem åt de hemlösa, säkrar utbildning åt de små.
Men samtidigt som Christopher lägger all sin kraft på att hjälpa andra hänger hans eget liv på en skör tråd. För han lever i ett land med totalitär regim. En regim han öppet och outtröttligt kritiserar.
Borta bra, hemma livsfarligt
År 1956 blir Sudan självständigt från den brittiska kolonialmakten. Efter det styrs landet av en muslimsk-arabisk centralregering i norr. Spänningar mellan regimen och svarta, kristna grupper i söder leder till inbördeskrig i två omgångar: 1955-1972 och 1983-2005. Krigen orsakar oerhört lidande bland civilbefolkningen. Uppemot 2,5 miljoner dör och över fyra miljoner tvingas på flykt.
Christopher Tunga är nio år gammal när det andra inbördeskriget bryter ut. Han växer upp i ett kristet hem i södra Sudan. Familjen flyr inte. De stannar kvar, smärtsamt medvetna om att tillhöra en utsatt minoritet.
- Men vi hade varandra. Och mamma, vilken kämpe och källa till klokhet hon var. Två av de viktigaste lärdomar hon gav mig är att tänka två gånger innan jag gör någonting och att stå för det jag tror på, berättar han.
Och stå för det han tror på är just vad Christopher gör, mitt i brinnande krig. Rykten om den kristna mannen som trotsar och baktalar makten sprids fort och år 2007 händer det som blir startskottet för många år av kaos och lidande: Christopher blir anklagad för att ha bränt Koranen.
Oskyldigt dömd
Att bränna Koranen är förenat med livsfara, en överträdelse som i den här delen av världen inte sällan leder till döden.
- Jag skulle aldrig bränna Koranen. Jag står inte bakom den sortens protestaktioner. Jag var oskyldig, men det spelade ingen roll vad jag sa. Makten hade mig där den ville, i fångenskap, berättar Christopher.
Efter att ha blivit torterad till bristningsgränsen får han gå, men med en varning: Om han inte överger sin kristna tro kommer han att bli fängslad igen. Och det blir han.
Mellan 2007 och 2011 åker han in och ut ur fängelset fem gånger. Den sista omgången varar ett halvår och lämnar honom så svårt skadad att han blir paralyserad från midjan och ned.
Flykten
Det blir 2011 och efter en dramatisk folkomröstning genomgår Afrikas karta en historisk förändring. Vad som tidigare var ett land blir plötsligt två: Sudan och Sydsudan.
Men hoppet om en bättre tillvaro som invånarna i Sydsudan bär på efter årtionden av krig mot norra Sudan grusas. Tiden efter självständigheten präglas av maktkamp och inbördeskrig. Många, däribland Christopher, hans fru och dotter, förlorar allt. Deras pass samlas in. Viktiga papper eldas upp. Situationen blir ohållbar och de bestämmer sig för att fly.
- Vi visste att det skulle bli svårt att fly eftersom vi var papperslösa, men vi hade kontakter och fick mycket hjälp.
År 2012 kommer de till Egypten. De försöker slå rötter men möts av ett land i kris. Ett år tidigare har den arabiska våren inletts och den lilla familjen härdar ut i fem år innan de beger sig vidare.
År 2018 kommer de till Sverige.
En stark tro
Jag träffar Christopher i den småstad i Mälardalen som blivit hans nya hemvist. Vi bestämmer oss för att ta en promenad. Han i sin permobil, jag med en något för tunn jacka.
Det är en fin dag. Krispig och klarblå. Det han fått se och uppleva hör det svunna till, vidhåller han, men en annan undrar lite försiktigt om inte det förgångna tränger sig på emellanåt ändå. Han måste ju varit så oerhört rädd. Eller?
- Det var en tuff tid men rädslan lade jag i Guds händer. Jag tror att om man litar på kraften hos den Heliga Anden, den levande själ som finns inom en, står man stadigt i stormen.
Han bromsar in och tittar allvarligt men varmt, nästan andaktsfullt, på mig.
- Förstår du? Jag behövde inte vara rädd.
Jag nickar. Tror att jag förstår så långt jag, född och uppvuxen i ett land med religionsfrihet, kan förstå.
Och så rullar han vidare. Jag småspringer bredvid.
- Ska jag sänka farten? Frågar han och skrattar.
Jag skrattar också. Med andan i halsen.
Vägen hit, till en Mälarstad i höstskrud, har varit lång. Lång, snårig och smärtsam. Ändå ler Christopher Tunga.
Han ler mest hela tiden.
Jennifer de Waard