Vi närmar oss sista söndagen under kyrkoåret och den handlar om det alla kristna väntar på – Jesus återkomst. Eller Domedagen, som den kallas.
  Ser ni framför er en mörk himmel som blixtrar och dundrar? Känner ni svaveloset och hör ni de dova trummorna i bakgrunden? I förgrunden står de gulliga fåren och väntar på himmelriket, medan getterna faller rakt ner i helvetet. Getter som är så söta, vad har de gjort för att förtjäna det?
Nej, det är inte där jag vill att vi ska hamna när vi läser texten. Men många kristna kan känna en rädsla för domedagen: Den dag Jesus Kristus ska komma tillbaka och döma oss. Inte konstigt. Genom historien har kyrkan ofta predikat hotfullt om helvetet som väntar om man inte sköter sig.

Ordet domen får oss lätt att tänka på en domstol där brottslingar döms till straff. Gud ska straffa oss syndare, och handen på hjärtat, vem av oss är inte en syndare? Hur ska vi arma syndare undkomma helvetets eldar? Jag raljerar inte, för vi människor är långt ifrån perfekta – vi är alla medskyldiga till den synd som finns i världen.
Just om detta handlar bibeln, men vi kan inte prata om synd utan att prata om Jesus Kristus och det faktum att han dog på korset, tog på sig vår synd, så att vi ska bli räddade från straff. Visst kan vi se på Jesus som en domare som kommer att möta oss var och en precis som vi är på domens dag. Men Jesus är inte som en domare i den världsliga lagens mening.

I evangelierna ser vi återkommande exempel på hur Jesus bjuder in dem som är utanför, förlåter dem som har gjort fel och talar om ett himmelrike som är för alla. Men så provocerar han också genom att tala om hur man ska vara för att komma in i Guds rike, och det är alltid något helt annat än vad vi tänker oss.
Vi människor är experter på att döma varandra. Vi delar upp oss mellan främlingskap och gemenskap, utanför och innanför, det som anses vara normalt eller inte, mellan kvinnor och män, troende och icketroende. Får och getter. Men det är inte så det är tänkt. Det är tänkt att vi ska vara en enda mänsklighet, ett enda folk – ett Guds folk. Vi ska förenas i Guds rike efter domedagen och där kommer en annan slags rättvisa råda. En rättvisa som utgår från kärlek. En rättvisa som vi också ska återspegla här och nu. Inte en enda människa ska glömmas bort. Vi ska liksom Jesus se till även de allra minsta bland oss, de som saknar en röst eller en plats i vårt samhälle.
Det är tur det att Jesus inte dömer som vi. Jesus vill att vi ska se att Guds rike är en plats där alla får plats. Bibeln handlar om att varenda en av oss är viktig och älskad för de vi är. Och att Gud vill att vi ska leva tillsammans i evighet.

Egentligen har Domsöndagen fel namn. Den borde heta Kärleksdagen. Med det namnet - vad ser ni nu framför er? Där står Jesus med en öppen famn som du kan springa rakt mot. Där står getter och får tillsammans med jordens alla människor. Där sjunger änglarna och där är vi. Här vill jag hamna när vi läser texten.