Det är många som trängs i min julkrubba. Runt Jesusbarnet finns både Maria och Josef, herdarna med sina får, oxen, åsnan, änglarna och så – de tre vise männen. Nu är det dags för dem att göra entré i den stora julberättelsen.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”

I Trettondedagens evangelietext från Matteusevangeliet står det om österländska stjärntydare. Det står varken att de var tre eller att alla var män. I den grekiska grundtexten används ordet μάγοι; magoi. Svenskans ”magiker” har samma ursprung. I tidigare svenska bibelöversättning (från 1917) används begreppet ”vise män”. I Bibel 2000 ”österländska stjärntydare”.

”Österländska stjärntydare” eller ”magiker” kanske inte hör till dem som betraktats med mest respekt i kyrkans historia. Trots att Bibeln är full av både stjärntydning och drömtydning har kyrkan ofta tagit avstånd från just detta.
Människors förmåga att själva tolka Guds tecken har setts som suspekt och farligt. Ibland på goda grunder. Att tro sig veta exakt vad Gud vill i en specifik situation kan leda helt fel, det finns många exempel på det. Men samtidigt blir den kristna tron fattig när våra erfarenheter av Gudsnärvaro och Gudsuppenbarelse i vardagen inte får ta plats i kyrkan. Kan vi skärpa blicken och vara uppmärksamma på tecknen att också här finns Gud, också nu talar Gud in i våra liv?

Bibeltexten säger inte hur många de österländska stjärntydarna var, bara att de omnämns i plural. Det är kanske inte så konstigt att berättelsen utvecklats till att de österländska stjärntydarna var just tre. De hade tre gåvor med sig – guld, rökelse och myrra. Och talet tre har en särskild klang av helighet och helhet.

De österländska stjärntydarna hade säkert olika livserfarenheter, kanske kom de från olika delar av världen, kanske hade de olika åldrar. De tolkade tillsammans de tecken de såg och bestämde sig för att följa stjärnan.
Det finns en viktig poäng i flertalet och mångfalden. Ju fler vi är med och tolkar Guds tecken, desto mindre risk är det att tolkningen blir tokig. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” säger Jesus i ett senare kapitel i Matteusevangeliet. Det är gott att vara flera när vi ska söka Guds ledning.

Stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom.

Stjärnan de följde stannade över den plats där barnet var. Och det är som att det är först nu som de österländska stjärntydarna verkligen ser stjärnan. De fylls av en stor glädje. De har hittat fram. De hade funnit skatten de sökt, Gud förkroppsligad i världen. Jag tänker att det handlar om förundran. Undret sker mitt i livet, mitt i det vardagliga stallet, mitt i det smärtsamma födandet, mitt bland både människor och djur.
Ibland blir ögat klart och vi ser på ett nytt sätt. Vi ser undret. Vi ser Gud mitt ibland oss.

Evangelietexten för Trettondedagen slutar:

I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Hemkomsten kan dröja. Efter mötet med barnet i krubban utmanas våra invanda vägar. Vi hamnar på oväntade stigar, lång bortom allfartslederna. Vägen leder hem, men det är en annan väg.

”I always take the long way home” sjunger Tom Waits, och i slutet av sången ändras “jag” till ett inbjudande ”vi”: “Come with me, together we can take the long way home.”

Tillsammans kan vi ta den långa vägen hem.