Häromdagen slog jag på bilradion och bläddrade förstrött bland kanalerna tills något välkänt dök upp. Det som kom ur högtalarna var de inledande tonerna på Led Zeppelins Stairway to Heaven. Mmm... Så vackert! Och det fick mig att fundera. Den liknelsen är universell. Den finns, i någon form, i de flesta religioner världen över, med mänskligheten längst ner och det Heliga, Himmelriket, Gud, högst upp. Tanken på att närma oss Gud, att stiga upp till det fulländade, är en längtan inbyggd i vårt DNA.

Men hur fungerar stegen till himmelriket? Jag ber en bön och kliver upp ett steg. Går i mässan och kliver upp ett till. Men så kommer de där tankarna och så får jag kliva ner ett steg. Sjunger med i lovsången och instämmer verkligen med texten i andra versen - upp ett steg, eller rentav två. På vägen hem från mässan blir jag heligt förbannad över en trafiksituation - ner ett steg. Sååå tröttsamt att hela tiden gå upp och ner för stegen utan att egentligen komma någon vart.

Men här är det fina i kråksången: Kristendomen är den enda religionen där Gud bekräftar människans oförmåga att med egen kraft komma till himmelen. Gud vet att det inte går. Istället klättrar Gud helt sonika ner för stegen till oss. För att i sin kärlek till sin skapade efterbild, i sin önskan om en relation till oss, hjälpa oss upp för stegen och in i evigheten.

Det är just precis det Johannes döparen predikar, att människan behöver förbereda sig för att ta emot Kristus. Denna söndag, den tredje advent, är temat Bana väg för Herren och det är det som texterna handlar om, i en eller annan form. Det är då helt naturligt att Johannes Döparen, och hans förkunnelser om att Kristus intåg i världen är nära förestående, får stort utrymme.

Texterna är en direkt uppmaning till läsaren. Det är min öken, mitt liv, som jag ska bereda. Det är i mitt liv som jag ska ge plats åt Herren. Men det kan vara svårt. Samhällets, och mina egna, krav på prestationer och framgång, möjligheter till aktiviteter och världens bullrande tidsfördriv, tar lätt plats i det första rummet.

De ljus som, ett efter ett, tänds under advent kan få vara brinnande fyrbåkar till hjälp i navigeringen i dessa svåra vatten, som är livet. För mig symboliserar de olika sätt att bereda vägen för Herren.

Det första får symbolisera Tro, det andra Hopp, det tredje Glädje och det fjärde Kärlek.