Hej, kära läsare. Jag heter Tilly och är prästkandidat i Uppsala stift. Jag har trott på Gud så länge jag kunnat prata, men under 24 års tid lyssnade jag nog inte en enda gång på Guds ord. Jag lyssnade ofta till dem, men inte på dem - och jag behöver fortfarande påminnas om skillnaden. Hela tiden.  

Jag har uppfostrats med att Guds kärlek är oändlig, villkorslös och allomfattande. Det vet vi ju, eller hur? I alla fall vi som vuxit upp i en riktig myskyrka.
  Hur många andra har jag inte själv tröstat med sådana ord? Kanske ingen alls, eftersom jag själv aldrig funnit tröst i dem. Hur kommer det sig att jag inte tog till mig vad jag visste var sant om Guds kärlek?  

De av oss som upplevt utanförskap i våra liv, tyngda av brustna hemförhållanden, mobbning eller strukturella orättvisor, vet att det första vi gör är att skuldbelägga oss själva. Växer man dessutom upp i ett samhälle där prestation och individualism är alfa och omega, då blir det lite svårt att ta en ovillkorlig kärlek från Gud på allvar. När hela ens existens är villkorad eller ifrågasatt, då älskar den Gud som älskar alla villkorslöst, alla utom en själv. Evangeliet, det glada budskapet om oändligt nåd, blir kvävt.  

Jaha Tilly, vad för sorts krönika om kommande veckas evangelietext är det här? Kanske är det dags för lite textutläggning?  

Okej. Så, här har vi ett mirakel. Inte bara det. Han den där snickaren från främre Orienten vi kallar Guds son - han helar sjuka.Coolt ju! Särskilt för de tio personerna med hudsjukdomar som gjort att de varit tvungna att alltid hålla sig på långt avstånd från friska. Att leva i skymundan eller osedda. Jesus lyfter dem upp ur samhällets diken, upp från stolarna de trillat mellan. De kan nu återvända till samhället som de tidigare varit utstötta från. Livsförändrande! Det är coolt, som sagt. Eller hur?   

Detta är dock inte det mirakel jag vill prata om. Jag vill tala om det största miraklet. Om omvändelse, och jag delar gärna med mig av min. Mitt Paulus-på-vägen-till-Damaskus-moment, om jag får vara så fräck?
    Jag vill förkunna för er att Jesus gjorde mig hel, att Guds vind blåste liv i den döda klump lera som var jag.  Jag vill lovsjunga Herren, som rev det kalla stenhjärtat ur mitt bröst och gav mig ett hjärta av bultande kött. Som fyllde mig med ny ande och gav mitt liv sann mening. 

För drygt sex år sedan firade jag ekumenisk paradmässa på Kungsholmen i Stockholm. Det var där det vände. Jag hade inte varit i en kyrka på två år, med undantag för en julotta. Mitt liv hade sedan tonåren länge varit en vandring i dödsskuggans dal. Min tro var en tro på en alltigenom älskande Gud vars eviga nåd inte räckte till mig.
    Gud grep tag i mig, inte genom de gamla myskyrkliga psalmerna, inte genom regnbågspyntet eller förkunnelsen. I lovsången brast fördämningarna i mitt hjärta, som en flod från mitt inre sköljde Guds kärlek över mig och jag insåg att det var här jag hörde hemma, lovsjungandes tillsammans med andra troende. I hela min varelse kändes det, att hit är jag kallad, till att lovsjunga Gud.
    I flodvattnets symfoni fanns rösten, de milda orden från Gud: Mitt barn, välkommen hem, vad du har försökt vara duktig, värdig, vara någon annan än den jag skapade dig till. Om du ska lovsjunga mig vill jag att du älskar hela dig själv. Villkorslöst och med hela din varelse.  

Likt de tio helade spetälska har Gud gjort mig hel: Idag lever jag öppet som transperson. Jag bejakar den könsidentitet jag sedan barnsben instinktivt identifierat mig med. För första gången i mitt liv älskar jag mig själv, mer och mer för varje dag som går. För min omvärld är det ett mirakel, och det är det för mig med. Jag kunde ha gått ut i vardagen från den där mässan med påminnelsen om att Gud älskar mig, eller att det var dags att komma ut. Men jag gick därifrån med ett hjärta som längtade efter att få lovsjunga, tjäna och älska världen och mig själv. Som med den ensamma återvändande spetälska har Gud gjort någonting oändligt mycket större i mitt liv. Det finns ingen större, vackrare och mer ljuvlig gåva, än att få med hög röst prisa Gud, knäfalla inför Jesus och lovsjunga Guds ära! 

Det största i mitt liv är att Gud omvände mig till tro. Tack, Herre.