Några av brudtärnorna i Matteus 25 hade olja i sina lampor. De fick komma in på bröllopsfesten. Några hade slarvat med oljan och fick stanna utanför. ”Utanför eller innanför – var ska du stå en gång” sjöng man till tramporgeln i min barndoms baptistkapell.

Jag är uppväxt med vilda spekulationer om när Jesus ska komma tillbaka – inte i mitt hem där pappa och mamma hade ett väldigt avspänt och sunt förhållande till de yttersta tingen, men i den andliga miljö jag vistades i. Där var ångestnivån hög. Farmor berättade om hur några pastorer från belgiska Kongo höll på att få hjärtslag när de väcktes av ett luciatåg. De trodde att Jesus hade kommit tillbaka till jorden. Och några år tidigare – vid det förra sekelskiftet – var det ”den stora kometen” som med stor vånda förebådade Jesu ankomst.
Den här förkunnelse kulminerade 1973 när filmen ”Som en tjuv om natten” satte skräck i en hel generations unga kristna. Det var rena rama Hitchcock-filmen, och drivkraften till att få människor troende var definitivt fruktan. Fruktan blev också frukten. Det vet många av oss som arbetade mycket med själavård under åren därefter.

Själv var jag nog tillräckligt vaccinerad med mina föräldrars sundhet för att inte gå på den där förkunnelsen, men hela temat om att vaka och vänta och vara beredd på Jesu återkomst var ett jobbigt tema – tills jag såg den där bilden från Vietnamkriget när en flicka springer skrikande på en gata tillsammans med flera andra barn vars kläder brinner av napalmbomberna. Den där klibbiga gelén som skapar en värme som uppgår till 2 600 grader, och jag minns hur jag för första gången i mitt liv suckade, på fullt allvar: ”Nej, Jesus, nu måste du komma snart!” Och det fanns ingen ångest i tanken på Jesu återkomst, snarare tvärtom. Jag minns att jag längtade efter honom som befriaren, räddaren – både för den brinnande flickan i Vietnam och för oss alla.

Bilden från Vietnam var nästan samtida med filmpremiären av ”Som en tjuv om natten”. Jag fick se i blixtbelysning framför mig två helt olika slags kristendom – en driven av fruktan, en annan driven av längtan och hopp efter en befriare.
  För två tusen år sedan väntade man också på en befriare – en frälsare. Man trodde att han skulle slänga ut den romerska ockupationsmakten med våld. Men i stället för att låta den gamla tidsåldern brinna upp och ersättas med en ny, lät Gud de båda tidsåldrarna stå där, sida vid sida. Den gamla, korrumperade tidsåldern avslutades inte med Jesu ankomst, men den nya, upprättade tidsåldern – Guds rike – föddes mitt i den gamla. Författaren Gunnar Edman uttryckte det så: ”Den gamla skapelsen går havande med den nya” – och då blir även begrepp som födslovåndor begripliga. Det finns ett löfte om en förlossning som vi ännu väntar på.

Jag tror verkligen att Jesus kommer att komma tillbaka, rakt in i historien, en gång till. Inte bara på ett andligt eller symboliskt sätt. Men eftersom den nya tidsåldern, Guds rike, redan har påbörjats, har jag valt att lägga mitt fokus där. Mitt i denna korrumperade värld får jag med den helige Andes hjälp leva så mycket jag kan i den nya tidsåldern. Lägga av den gamla människan och ikläda mig den nya. Varje dag får jag dö från min självcentrering genom att åberopa mitt dop – och just därför uppstå med Kristus – inte i en dunkel, avlägsen framtid, utan varje dag. Eller som vi ber i Sinnesrobönens långa version: ”… så att jag kan bli rimligt lycklig i detta liv och fullkomligt lycklig tillsammans med Dig i evigheten.”