DEN RÖDA
TRÅDEN
Essä: mammons tårar
del 1
Dropshippingkillarna och den augsburgska bekännelsen
Kan dropshippingkillarna som ligger bakom en stor del av importen av en massa onödiga prylar från Kina lära kyrkan i Sverige något om att närma sig nådemedlen? I min prokrastinering, där jag parallellt med att läsa Svenska Kyrkans bekännelseskrifter regelbundet hamnat på instagramkonton tillhörande unga män som i alla fall säger sig blivit mångmiljonärer genom just dropshipping, har den frågan blivit återkommande.
Historien verkar upprepa sig. Skapelseberättelserna är snarlika. Oavsett om det handlar om en kille som vuxit upp i en medelklassfamilj i en skånsk småstad eller i ett miljonprogramsområde i någon Stockholmsförort var killarna till en början, enligt dem själva, ”ingenting”.
Efter att ha sett säkert ett hundratal videos med samma dramaturgiskt dikterade framgångssaga har jag förstått att ”ingenting” är synonymt med att vara mobbad, umgås med ”förlorare”, ha svårt i skolan och en vuxenvärld som gett upp hoppet om en.
- De sa att jag var fördömd, säger en kille flera gånger i sina videos.
Men något hände. Och här finns det nästan ett religiöst inslag i berättelserna. Från någonstans får de kraft att minsann visa sina belackare att de har fel. Det är här dropshippingen kommer in. En bransch som kortfattat går ut på att marknadsföra och sälja produkter som inte finns på den svenska marknaden.
Man införskaffar sig ett lagerutrymme och köper digitala annonser. Enligt de unga manliga entreprenörernas egna berättelser tjänar de hundratusentals kronor på bara några månader. Sedan kommer nästa steg. Likt digitala självhjälpsgurus och killar med liknande skapelseberättelser börjar de marknadsföra ”program” som går att köpa där de unga, återigen enligt egna utsagor, framgångsrika männen mot en ekonomisk ersättning delar med sig av tips och råd och inte sällan ”personlig coachning”.
Marknadsföringen av dessa ”program” är intressanta. För de är så aggressiva. Sittandes i en flådig sportbil eller ståendes utanför något lyxhotell exploderar killarna verbalt och ställer retoriskt frågor i stil med ”Vill du också ha det här eller vill du fortsätta vara en jävla luffare som inte gör något vettigt av ditt liv?” eller ”Ska du fortsätta vara en nobody eller är du beredd att göra det här för att lyckas?”.
Säljstrategin är inte ny. Den är lika aggressiv när det kommer till träningsprogram eller för den delen extrema politiska rörelser.
”Men du din lilla fegis som alltid går och gnäller men ändå följer vägen som är jämn och slät och rak. Titta i en spegel och säg mig vem som står där. Är det verkligen en ynkrygg som inte står för sin sak?”, sjöng SD-politikern Linus Bylund i låten ”Blåsippans väg” vid partiets genombrott i valet 2006.
Beroende på vad vi har för referensramar tror jag vi drar olika paralleller men kärnan är densamma. Som i den amerikanska kultfilmen Napoleon Dynamite från 2004 där antihjältarna Napoleon och hans äldre bror Kip försöker sig på det mesta för att ta sig ur deras tragikomiska till synes miserabla tillvaro. Bland annat nappar Kip på en annons och får med sig sin bror hem till en skrikande bodybuilder som erbjuder självförsvarskurser de taniga bröderna vare sig har fysik eller pengar nog att vara med i. De kommer finna lyckan och självkänslan någon annanstans.
Napoleon Dynamite är en amerikansk feelgoodkomedi och inte verklighet. Dropshipping, trading och högerextremism är högst verkligt och något unga män lockas av. Och det är kanske inget nytt under andras sol men för mig (sent ska syndaren vakna och så vidare) är det så att det inte är i första hand genom att angripa den skapelsefientliga materialismen i form av överkonsumtion eller den människofientliga rasismen som är nyckeln till vilsna bröders hjärtan. Inte heller dess, vid en första anblick, raka motsats - det vill säga att legitimera dumheterna och genom framgångsteologi och kristen nationalism erbjuda en kristen tro där Jesus får kliva åt sidan för den enskilde individens materiella framgångar eller en övertro till en viss folkgrupp och dess för några generationer sedan påstådda enhetliga kultur.
Det är här den Augsburgska bekännelsen kommer in. Alltså de lutherska kyrkornas grundläggande bekännelseskrift. Det har ju blivit lite av en så kallad ”urban myth” att reformationen innebar att lutheranerna helt kastade gärningslära, mänskliga goda handlingar, överbord för det som kom att kallas ”tro allena”.
Det är förvisso sant. Gud blev människa genom Jesus Kristus och dog för våra synder. Även för dropshippingkillar, sverigdemokrater, godhetsapostlar och fullbodssyndare som mig.
Nåden är gratis. Det krävs ingen motprestation. Gud är inte intresserad av vårt pleasande. Så långt allt gott. Det som emellertid tycks ha blivit konsekvensen av detta är att kyrkan under historiens gång (kanske har lite väl mycket vigvatten runnit under broarna?) glömt, förträngt, prioriterat bort hur frälsningen går till enligt den bekännelseskrift Svenska Kyrkan tillskriver sig.
Om boten går det i Augsburgska bekännelsen att läsa bland annat följande: ”Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: förkrosselsen eller den ångest, som injagas då man insett sin synd, dels tron, som väcktes genom evangeliet eller avlösningen och som tror, att synderna förlåtas för Kristi skull, och som giver samvetet tröst och befriar det från ångest”. Sedan slås det fast att ”Därpå böra följa goda gärningar, vilka äro botens frukter.”
För att sammanfatta: Lag, evangelium, helgelse.
Dropshippingkillarna statuerar verkligen exempel på detta. I deras aggressiva säljvideos säger de ju vad som är sant för många. Det är många unga mäns sanning att de är värdelösa, eller att livet är meningslöst och att loppet är kört. Det vittnar bland annat självmordsstatistiken bland unga män om.
Det är heller ingen slump att rekryteringen till gängkriminalitet ser ut som den gör i just denna grupp. Det hänger ihop. Precis som att cirka tio procent av unga män skulle rösta på gruppen ”övriga partier” om det vore val idag. Och då handlar det, med största sannolikhet, inte om Feministiskt Initiativ eller något pensionärsparti utan snarare om partier längst ut på högerkanten vars marknadsföring är snarlik budskapet i såväl SD:s tjugo år gamla vallåt som i droppshippingkillarnas marknadsföring.
Det dessa rörelser och fenomen gör är att tala till hålet i bröstet. Begreppet ”hålet i bröstet” har i synnerhet i feministiska kretsar förlöjligats en del sedan den före detta proffsboxaren tillika nöjesprofilen Paolo Roberto talade om just detta. Efter att 2020 på bar gärning ertappats med att ha köpt sex krishanterande Roberto på så vis att han lät sig intervjuas av TV4 där han sedan många år varit programledare.
I intervjun talade nöjesprofilen om ”hålet i bröstet” som han känt sedan barnsben och att han alltid jagat sätt att fylla det. Nu hade han prövat, enligt honom själv, att för första gången köpa sex. Det offentliga avståndstagandet, ståuppkomikernas skämt och det som brukar kallas ”drevet” lät sig inte vänta.
I stället för att försvinna ett tag från offentligheten meddelade Paolo Roberto via sina sociala medier att han nu skulle träna mer och gå i terapi. Något år senare ”kom han ut” som medlem av det högerextrema partiet Medborgerlig Samling vars svar på samhällsproblemen enkelt förklarat är stängda gränser, sänkta skatter och motstånd till jämlikhet.
Men åter till den Augsburgska bekännelsen, i synnerhet den om boten. Jag förstår att det många gånger finns en rädsla och kanske egna upplevelser av att ha blivit utsatt för andligt våld (detta prästerskapets förhatliga styggelse) som har lett till att få predikanter idag väljer att tala om synden och evangeliets maningar till bot och bättring. Men man behöver inte använda sig av snaskig information man fått i själavården för att mana till det. Sådant ska präster avkragas för med all rätt. Men att låta evangeliet först väcka ånger och skuld är något som Svenska Kyrkan faktiskt ska göra enligt den bekännelseskrift som man de facto vilar på. Lösningen finns ju i den glada nyheten om att Gud förlåter de troendes synder. Vi behöver inte bli sturska moralpredikanter för det. Och omvägar som att leka medeltida lajv eller att linda in smärtan i liberalteologiskt fluff hjälper inte heller. I synnerhet inte dropshipkillarna och deras gelikar.
”Jag är världens ljus”, säger Jesus i Johannesevangeliets åttonde kapitel. För att se det kanske vi alla behöver erkänna mörkret?
Alex Bengtsson
Krönika
Ett julevangelium?
I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria.
Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Skulle han göra henne illa, som så många av hennes bekanta redan hade råkat ut för? Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”
Lätt för honom att säga. Vid den här tiden var alla rädda, allt sedan granaterna hade börjat regna över landet och folket hade tvingats på flykt. Men ängeln fortsatte: ”Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”
Maria kunde inte förstå hur detta skulle ske, hon som aldrig hade varit med en man. Och vem skulle kunna föda under dessa omständigheter, bland raserade byggnader och pågående terror?
Ängeln, som tycktes ha hört hennes tankar, sade till henne: ”Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria svarade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.
Allt detta skedde innan Maria och Josef hade börjat leva tillsammans. När Josef hörde talas om att hon var havande blev han förfärad. Hade Maria också blivit våldtagen av Herodes soldater, som så många andra kvinnor?
Mitt i denna oro uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: "Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig Ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria.
Det var förvisso inte första gången som Josef och Maria hade behövt flytta på sig långa sträckor till fots. Den humanitära zonen hade flyttats flera gånger och ibland även angripits. Men nu skulle Maria snart föda och resan var tung.
Medan de befann sig i Betlehem födde Maria sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget, där skadade och sargade trängdes för att få vård.
Samtidigt kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty så står det skrivet hos profeten Mika.”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.”
Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. Att de så obesvärat hade kunnat färdas i landet är en gåta, för de humanitära korridorerna var sedan länge stängda, men för Gud är allting möjligt.
De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. Dyra gåvor, trots att länderna i väst hade dragit in sitt bistånd. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.”
Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och gjorde som han hade blivit tillsagd.
När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig. I ett försökt att försvara sig själv och sitt rike lät han döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller yngre; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. En hemsk gärning tycker vissa, andra att han bara gjorde vad som krävdes och hade rätt till. Barn fick betala med sitt liv, för att Herodes skulle försvara sitt land och sin makt.
Allt detta hände under kung Herodes tid, då Quirinius var ståthållare i Syrien. Gud blev människa. Så hade det också kunnat bli idag. Trots granater som sprängs, hus som raseras, folkmord och orättfärdigt krig föds Gud till människa bland de utsatta och drabbade. Väldet är lagt på hans axlar och hans namn är: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste och Immanuel, Gud med oss.
Samuel Hall
Betraktelse
Att möta den utsträckta handen
Ett hastigt inlägg i en grupp på Facebook med spridda bilder från generationer av baptister från Sundsvall, mest avsett som ett tacksamt och något sentimentalt erkännande av tidigare liv och ansträngningar, väckte något. I kommentarerna till inlägget förmedlades ekot av en tid då det fanns möjligheter och en hoppfull framtid. En tid då människor sträckte ut händerna mot varandra.
Minnesbilder av människor som på ett självklart sätt stärkt glädje, hopp och ljus med varandra utan att fixera sig vid terminologi, påklistrade etiketter och rädsla. Män och kvinnor, barn och äldre. En tid då sången steg mot taket med glädje, spännande tilldragelser bjöd människor till att samlas, då hoppet var starkt.
Folkrörelsernas tid i Sundsvall med sträng-och blåsinstrument, pastorer som talade med inlevelse och kraft, musik, sång, festligheter, tradition och nyskapande drog människor ur missbruk, hopplöshet och var ett samhällsbygge utan motstycke.
Denna tid, som följdes av Kjell Lönnås körer, lägerverksamhet, sport och lekar behöver åter ge kraft och inspiration åt det nya. Då, som nu, fanns starka krafter som höll tillbaka, ville släcka ljuset, men epokens anda tycks mig vara att kroka arm. Att bidra och dela. När en ung människa tog initiativ fanns både jämnåriga och äldre som var beredda att fatta en utsträckt hand. Både förmanade, kloka ord, berättigat motstånd, men framförallt en styrka i att ”vi andra finns här”.
Kanske är det viktigaste för kyrkans framtid att sluta peta i politik, formuleringar och etiketter. Det man har i sina händer är så oändligt mycket viktigare än så.
Det tycks mig finnas en slagsida av generad ofullkomlighet, hopplöshet, att erbjuda tröst i ett förlorat slag. Det är inte riktigt på allvar utan lite ”hitan och ditan” vilket blir för otydligt för den vilsne som står och knackar på porten. Jag hoppas i dessa tider av tända ljus på att kyrkan ska vända hem till ett ogenerat förmedlat hopp, glädje, tydlighet och mirakel. Min fantasi är just den utsträckta handen, elden och den varma famnen som väntar. En glädje och firande av att samlas utan att dissekera eller problematisera. Vila på de erfarenheter som gjorts av de som verkat innan oss - vara den starkast lysande stjärnan - den som visar vägen mot hopp och liv.
Unga idag har effektivt avskilts från de utsträckta händerna genom att en ny guldkalv satts i händerna på dem. Tvingat de att böja sina nackar och stirra mot mobiltelefoner som bjuder in skuld, skam och ensamhet i deras hjärtan. Världen har effektivt avgett sin synd, miljöhot, smittspridning, krig och konflikter till barn och unga att bära. Ett tungt kors av för mycket kunskap och cynism erbjöds till de som skulle få vara hoppfulla. Nya offerlamm som skulle axla det vi inte orkade bära själva och skickas ut ensamma i öknen så vi slapp se. De som skulle vara gåvan av manifesterat nytt ljus i världen.
Nu finns det tendenser till att unga söker sig tillbaka till kyrkan. De som följt stjärnan, sträckt ut sin hand - vad och vilka möter dem?
När jag ser kommentarerna från människor som var med i, vad jag uppfattar som en guldålder i frikyrkans tid, slås jag av vilken rikedom och vilket ljus som lyste och nu går förlorat. En vårdkas av eld tändes och gavs vidare till ungdomen med en tro och en självklar tydlighet. Vi är under ett mycket kort ögonblick fanbärare. Vi fortsätter på vägen med värmen från de som gått före medan ungdomen vänder sig om och vinkar till oss från framtiden.
Det är min fasta övertygelse att om man har fått en gåva så ska den delas. Hoppet, rikedomen och glädjen får inte förloras. Hur vill ni ge gåvan av ert inre ljus till de som ska bära fanan efter er? Inför julen då berättelsen om hoppet och frälsningen som föds in i världen berättas, swisha inte bara en slant - vilket självklart också är gott och bra - öppna dig för att ge av de gåvor, rikedomar och erfarenheter du har inom dig som kan vara svaret på en utsträckt hand i vår tid eller i framtiden.
Monika Wiklund
Betraktelse
Trump och den yttersta tiden
Det är morgon. 6 november. Jag har sovit dåligt. Drömt om rösträkning. Någon timme efter frukostgröten står det allt mer klart. Kandidaten jag är rädd för vinner. Hans lojala följare vinner också majoriteten i senaten. Kyrie Eleison. Romarriket är tillbaka. Upplysningens liberala imperium har fallit. För många år sedan, men det är nu det börjar märkas på allvar. Det snurrar för mig. Hur kan jag lära om? Ställa om?
Jag går till söndagens evangelietext om den yttersta tiden för att hitta någon slags hoppfull känsla. I texten säger Jesus att vi ska se upp, för många kommer att uppträda i Jesus namn och säga att de är Messias. Stridslarm ska ljuda och krigsrykten spridas, men Jesus säger att vi inte ska vara rädda. Det är sånt som måste hända. Folk reser sig mot folk, nation mot nation. Svält och jordbävningar väntar. Han säger att detta är början på vändningen. Vi är många som ska utlämnas och plågas för att vi tror. Vi ska hatas för att vi pratar om kärlek, precis som Jesus. Falska profeter ska ta plats och många av oss kommer att bli bedragna.
“Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.”
Det går liksom ännu en kollektiv suck genom mina flöden i sociala medier. En suck som jag känner igen från 2016. Från när #metoo slog över i det rakt motsatta. Från när drömmen om omställningen ännu en gång krossades. Vi som är woke, pk och allmänt omanliga står där med brustna drömmar och förväntningar som inte uppfylldes den här gången heller. Dansen runt guldkalven blir allt mer intensiv och allt fler är så bländade att de börjar att skylla på varandra. Folk reser sig mot folk. Men, vi skulle kunna sluta att dansa. Stanna upp och se oss omkring. Andas in och andas ut. Kanske höra den där rösten som ekar genom Skapelsen och säger: Var inte rädda. Jag älskar er. Jag överger er inte.
För nu kommer många känslor och tankar. Någon är rädd för det eskatologiska, alltså själva tanken på slutet. Någon annan menar att inget egentligen betyder något alls utan att tillvaron är ett tillfälligheternas spel. En tredje känner sig bortvald, inte medbjuden bland de utvalda. Och flera hundra gånger i Bibeln säger Gud och Jesus de där orden: Var inte rädd.
Ingen är bortvald.
Kan vi hjälpa varandra här och nu? Kan vi se varandra i ögonen och fatta varandras händer? Kan vi känna varandras värme? Kanske ligger texten om den yttersta tiden helt rätt. Livet vi får är kort. Vi påverkas nästan alltid av saker vi inte kan kontrollera, på olika sätt. Döden är livsvillkoret och en dag ska också jag ge upp andan. Eller, en dag ska anden lämna också min kropp och komma hem. Kanske ligger det viktigaste Jesus säger i den här evangelietexten i den trettonde versen. Att vi ska hålla ut. Jag vill tro det. Jag har alltid levt i den yttersta tiden. Mitt liv är kort. Sökandet efter förståelse för varför jag ens finns har varit långt.
Det är en melankolisk dag. Än en gång visar sig fallet i all sin glans. I guldkalvens bländande sken. Högmodet rider mig och jag vill bittert skrika ut till alla som sagt i fyra års tid att “Han kommer aldrig att komma tillbaka” att “DET GÖR HAN VISST! ÖPPNA ÖGONEN!”
Men, jag inser att det är samma krafter som drar i mig som i honom. Högmodets krafter.
Håll ut, säger Jesus. Var inte rädd. Någon annan säger att det måste bli sämre innan det blir bättre.
Fredrik Welander
Essä
Ärkebiskopen som förutsåg socialdemokratins förfall
- Jag håller med dig. Men skulle jag säga det öppet och engagera mig för något sådant skulle jag bli av med jobbet. Och du vet. Vi har lån på bostaden. Vi skulle bli bostadslösa. Kanske kan jag hjälpa er på något annat sätt? Ekonomiskt.
Det blev möjligen några hundralappar.
Det var tidigt år 2016. Några månader efter att den socialdemokratiska regeringen, tillsammans med sitt stödparti Miljöpartiet, gjort något som för de flesta uppfattades som en u-sväng i flyktingpolitiken. Från att under parollen ”Refugees welcome” ha proklamerat att hans Europa inte bygger några murar hade dåvarande statsminister Stefan Lövfén förflyttat sig till en presskonferens där han tillsammans med en gråtande vice statsminister i miljöpartisten Åsa Romson presenterade en flyktingpolitik som skulle bli en av de mest restriktiva i EU.
Nu gick man en allt mer högljudd och våldsam opinion bestående av flyktingmotståndare som retoriskt talade om ”systemkollaps” till handgripligen satte flyktingförläggningar i brand till mötes medan en till stora delar allmänhumanistisk opinion som litat på de styrandes tal om generositet och solidaritet blev tagna på sängen.
Flyktingmottagande som till stora delar från start burits av ideella krafter hamnade plötsligt i en motvind i orkanstyrka. Och med denna plötsliga vändning när nya vänner, kanske till och med familjemedlemmar, som flyttat in i ens hem hotades av utvisning kom paniken och sedermera förbittringen.
”Vi står inte ut men slutar inte kämpa” döpte sig en rörelse som tog strid för ensamkommande flyktingungdomars rätt att stanna. Det var ganska signifikativt för tiden runt den så kallade omläggningen av flyktingpolitiken.
Men tillbaka till den där som i bästa fall ville skänka lite pengar.
Vi satt på hans kontor på ett av de större LO-förbunden. Jag var då vice VD på den antirasistiska stiftelsen Expo där jag hade tagit initiativ till och startat Tillsammansskapet. En verksamhet som från början var tänkt till att stödja lokala gräsrotsrörelser som med en metod som inte prövats i Sverige tidigare skulle motverka den organiserade rasismen. Vi hade högtflygande planer och hade lyckats anställa ett flertal personer som jobbade med verksamheten. Valrörelsen 2014 var en uppstart. Nu skulle det långsiktiga arbetet komma igång och inför valet skulle SD tryckas tillbaka lokalt.
En del av verksamheten byggde på att starta lokala mötesplatser. Här skulle läxhjälp och klädbytesdagar varvas med lokala politiska kampanjer som skulle förena de människor som extremhögern var ute efter att splittra. “Tillsammanscaféer” kallade vi det för.
Redan från början blev tillsammanscaféerna något annat. I första hand blev de platser dit nyanlända flyktingar och EU-migranter som kommit till Sverige för att tigga sökte sig. I den så kallade flyktingvågen fick var och varannan liten landsort ett flyktingboende som å ena sidan attackerades av en lokal högerextrem pöbel och å andra sidan bestod av människor med enorma behov. Och ganska snart hotades även dessa människor av den drastiskt förändrade politiken.
Tillsammansskapet blev något annat. Det blev en rörelse för flyktingar och dem som valt att engagera sig för dem. Från att ha varit något som socialdemokrater och borgerliga öppenhjärtligt stöttat blev det en rörelse som likt andra initiativ uppfattades som ”naiv”, ”verklighetsfrånvänd” eller för den delen ”extrem”.
Den politiska kartan hade ritats om. Expo som var en partipolitisk oberoende stiftelse men som i själva verket framförallt lutade sig mot ett stöd från liberalt och socialdemokratiskt håll kunde inte ha en rörelse, som inte längre i första hand riktade udden mot de styrande snarare än extremhögern, kopplat till sig. Nu var det dags för skilsmässa.
Parallellt med att jag precis hade blivit nykter och i samma veva fått min dotter påbörjade jag således en slags förankringskampanj bland vänner inom arbetarrörelsen som jag visste delade min kritik av socialdemokratins rejäla felsteg.
För att vända flyktingarna ryggen var inte bara strategiskt fel, resonerade jag. Det var förvisso så att gränsstängningen för flyktingar bara skulle bana väg för en än starkare extremhöger. Där skulle ju framtiden ge mig rätt. Men framförallt var det principiellt helt uppåt väggarna.
Sverige var långtifrån i någon ekonomiskt kris. Det hade aldrig funnits så mycket som det fanns i Sverige. Antalet miljonärer och de facto miljardärer hade flerdubblats till följd av skattesänkningar som döpts om till ”jobbskatteavdrag”. Samtidigt ökade de ekonomiska klyftorna enormt, sett ur ett internationellt perspektiv, och skolresultaten hade sjunkit som en sten.
”Flumskola!”, ropades det unisont från höger till vänster och den, som konstaterade att Sverige stack ut även internationellt när det kom till privatisera skolan till den milda grad att pengar som egentligen skulle gå till lärartjänster och fler andra vuxna i skolan istället hamnade i skatteparadis och i rikskapitalisters fickor anklagades för att vilja ha det som i Sovjet.
Med andra ord: Det fanns pengar. Och det enorma ideella engagemanget som hade väckts för att hjälpa flyktingar visade också på att det fanns en så kallad opinion att luta sig mot. Ändå valde man fel.
Och nu satt jag med en uppburen radikal profil inom arbetarrörelsen som höll med om verklighetsbeskrivningen men som inte, öppet, ville vara med och utmana både verklighetsuppfattningen och den förda politiken. För när allt kom till kritan stod han på ett LO-förbunds lönelista och att som LO-anställd engagera sig i något utanför arbetarrörelsen som kritiserar socialdemokratin är otänkbart för den som vill behålla jobbet.
Det var många sådana samtal jag höll våren och sommaren 2016. Samtidigt blev jag, och det är värt att nämna, allt mer bitter och förbannad på ett personligt plan. Jag kunde inte skilja på princip och person, som det heter, och var nynykter. Att som nynykter försöka sjösätta en systemkritisk rörelse är inte något jag rekommenderar någon.
När jag hösten 2017 försvann under turbulenta former var det efter att i sjukdomen alkoholism kommit fram till att de enda alternativen jag hade var att antingen ta återfall eller ta livet av mig själv. Eftersom jag i mitt sjukdomstillstånd och med falsk stolthet i full blom resonerade som så att ett återfall var ett större nederlag än det andra alternativet försökte jag ta livet av mig. Men misslyckades. Det tackar jag Gud, människor i min närhet och den svenska sjukvården för.
Jag kunde sedan, mer eller mindre, från åskådarläktaren, se hur Tillsammansskapet likt många andra progressiva rörelser imploderade och tappade fart. Ofta som en konsekvens av interna motsättningar där mentalt utslitna aktivister inte kunna hålla samman. Jag kunde se hur idén om ett mångkulturellt Sverige bit för bit malas ner till tonerna av ständiga tal om ”integrationspolitikens misslyckande”. Samtidigt, trots pandemi och krig i relativt närområde, fortsatte miljonärerna få sina skattelättnader och de ekonomiska klyftorna drogs isär.
Efter några år i tillfrisknande träffade jag en av få vänner som jag hade kvar inom arbetarrörelsens övre skick. Kanske var det för att vi bar på liknande erfarenheter att krascha fullständigt till allmän beskådan. Ironiskt nog sågs vi i samma kvarter i centrala Stockholm där fastigheterna till stor del ägs av fackförbunden och där anställda, förtroendevalda och tidigare förtroendevalda bor.
- Det brukar ju sägas att en rörelse håller i ungefär hundra år. Och nu har socialdemokratin funnits i en bit över hundra år, sa hon.
Jag, som då satt min tilltro till kyrkan och Jesus Kristus i synnerhet, kontrade med att det minsann finns en rörelse som hållit i över 2000 år.
- Det var det jag skulle komma till, sa hon sen.
Sedan pratade vi om något annat. Och nu har det gått ytterligare några år.
Idag läser jag sedan några tillbaka på teologprogrammet i Uppsala. I kursen Svenska kyrkans tro och liv kommer jag kontakt med ärkebiskop Anton Niklas Sundberg (1818-1900). Den Uddevallabördige verkade som ärkebiskop i hela trettio år, mellan 1870 och just 1900. Innan dess hade han i sex år varit biskop i Karlstads stift.
Ärkebiskop Sundberg verkade under en minst sagt omtumlande tid i Sveriges historia. Dels hade väckelserörelserna utmanat den svenska statskyrkan i grunden, både teologiskt och när det kom till maktförhållanden i samhället. Men det var i samma tid som även socialdemokratin såg dagens ljus.
Även om det skiljer sig avsevärt mellan de väckelsekristna och socialdemokratins kritik av den statskyrka som Ärkebiskop Sundberg företrädde så fanns det tydliga beröringspunkter. De hade till stora delar sin bas bland ekonomiskt och socialt utsatta grupper. Samtidigt var varken väckelserörelserna eller socialdemokratin något svenskt fenomen, sprunget ur folkdjupen. Rent sociologiskt går det att säga att influenserna till stora delar, i bägge fallen, kom från en allt mer internationellt berest aristokrati.
Ärkebiskop Sundberg var föga förvånande någon tillskyndare av vare sig väckelserörelserna eller socialdemokratin. Men den från 1900-talets till stora delar antireligiösa vänster och socialdemokrati har historieskrivningen kring den kyrkliga makten varit att man helt enkelt stod på den världsliga maktens sida. Det är inte sant. I själva verket ville Ärkebiskop Sundberg gå den gryende arbetarrörelsen till mötes och dess krav på ökad jämlikhet. Han fann också, enligt Oloph Bexell i ”Sveriges kyrkohistoria: Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid” kyrkliga föredömen i både den romersk-katolska kyrkan och hos anglikanerna i England som, enligt Sundberg, ”satt sig i rörelse” för att gå arbetarnas krav till mötes.
Och det är här med över hundra år på nacken Ärkebiskop Sundbergs varnande ord om vart socialdemokratin skulle ta vägen blir intressant ur ett samtida perspektiv. Ärkebiskopen ska ha menat att socialdemokratin kom att leda till ”den ekonomiska egoismens broderskap”.
För att sätta det hela i ett perspektiv ska det också noteras att flera av den framväxande socialdemokratins förgrundsgestalter, däribland Hjalmar Branting, var kända för sina engagemang i så kallade positivistiska och utilistiska samfund. Strömningar som, enkelt förklarat, helt ville ersätta religionen helt hållet med vetenskap och ironiskt nog genom religiösa ritualer som mässor och psalmsjungande. Dessa initiativ blev emellertid bra mycket mer kortlivade än socialdemokratin som så småningom som bekant blev statsbärande.
Men hur har Ärkebiskop Sundbergs varningar åldrats? Ganska bra, skulle jag vilja påstå.
I oktober 2024 kommer Socialdemokraterna och den sedan två år sittande regeringen bestående av de tre borgerliga partierna, men som i praktiken har makten till följd av ett stöd från den övervintrade fascismens parti, överrens om ett nytt ramverk för den ekonomiska politiken. Vilket, i sin tur, leder till ett ramaskri inom arbetarrörelsens mer radikala delar. Istället för att göra stora investeringar inom välfärden och infrastrukturen och på så vis bekämpa fattigdomen ska det hållas i statskassan å ena sidan. Fast å andra sidan fortsätter skattesänkningarna för de allra rikaste.
Kommer det leda till massavhopp inom socialdemokratin? Förmodligen inte. Varför nu? En rörelse som de senaste decennierna allt mer är en arbetsmarknad för statsvetare och arbetarklass som lyckats göra karriär genom att gå interna utbildningar och med både löner och bolån som skiljer sig markant från den samhällsklass man en gång sade sig, och de facto tog strid för, lär inte sättas i rörelse.
Det sägs att det tog några hundra år efter Romarrikets fall innan det gått upp för alla att så var fallet. Kanske tar det några decennier till för socialdemokratin att göra samma resa.
Under tiden ber jag för en fortsatt väckelse bland landets såväl socialt som ekonomiskt utstötta grupper och verkar för en kyrka där Jesus Bergspredikan tillåts flytta in i våra hjärtan och därmed i samhällskroppen:
”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (Matt 6:24).
Alex Bengtsson