Tråden

Skriv din mening

Vad tänker du om det du läser här nedan? Använd din alldeles unika röst och bidra till diskussionen.


Krönika

Vad gör vi med den fria viljan - en lyxplaya i Gaza?

Jo, jag vill ha allt det där. Men varför skulle jag lägga två strån i kors för att det ska hända? Det får ju någon annan göra!

Svälten i olika länder har vi glömt. För i vår närhet råder stor oro och den gnager oss in i själen. Vi - eller media - mäktar inte längre lyfta blicken.

Kvinnorna i Iran som lägger fram det av kampvilja som ännu finns kvar minns vi knappt. De som könsstympas lyfter ingen.
HBTQ-personer som stenas på vissa ställen, hängs i kranar på andra och på ytterligare något ställe jagas i ett gatlopp där det enda som finns att nå är deras egen död.
Antalet kvinnor som dör i barnsäng. Antalet barn som inte uppnår vuxen ålder. Antalet barn som sliter i gruvor för vår skull. Vi har vänt bort vår blick. Ser endast till vårt. 

Där det för bara några år sedan fanns en vilja till att möjliggöra för dem som förut varit satta på undantag, finns i dag en starkt växande trend där man låter dem hacka i sig att de är annorlunda, fattiga eller utan röst. 

Förr la jag mycket tankeenergi på att försöka förstå hur koncentrationslägren kunde uppstå. Hur kunde sådant hat växa mellan människor och hur kunde samtiden tillåta en sådan avhumanisering utan att låta själens glöd tändas till en eld av motstånd?
Så ser jag den på nyheterna. I små och stora steg. Gaza ska bli lyxplaya. Ekonomiska världsmakter verkar nu sitta och dela upp Ukraina med hennes enorma resurser som Europa en gång la linjalen över Afrika och sen färglade i sina egna färger. Ni vet så där som när vi lägger fram kartan och spelar Risk? Man önskar att det vore historia eller ett spel. Men det är nu. 

Vi lever i vetenskapens tid har man länge sagt. Och så är det. Men på senare år spelar den mindre roll. Det vi vet som är obekvämt för oss vill vi så ogärna göra något åt. Även om vetenskapen är klar och tydlig. 

Varför ska just vi, just här och nu, bidra med pengar/energi/arbetskraft/engagemang/fritid? Kan de inte göra det i Borlänge? De har ju inte gjort tillräckligt! Nu är det deras tur!
Våra utsläpp är så små så strunta i dem och låt oss gå på som förr. Vårt bistånd är så litet att det gör ingen skillnad. Låt någon annan -  som aldrig kommer att finnas - ta hand om det. 

Och det är klart. 
Resonerar man så,
är inget värt att göra.
Utom att planet, mänsklighet 
och ekologi förgöra.

Fast lärde vi oss i stället av sådant som skett och insåg vi att jorden är en skatt, att vi alla hör ihop och att hur små vi än känner oss och hur mycket vi än har bidragit med så blir det bättre om vi gör mer, så vore vi genast på en annan väg.
Såg vi vad vi kunde göra i vårt lilla - för det stora, då skulle allt vi gjorde göra enorm skillnad. 

För inget är förutbestämt. Vi fick en vilja. I vilken vågskål du lägger den är ditt val. Det innebär inte att allt ditt ska bli andras, att våra miljöer ska plundras, att allt ska förändras. Men gör vi bara lite extra skapar vi en kedja så stark att den kan vända på allt. 

Inget är allt eller inget. Allt är ett vi. Och under den himmel som är vår är vi alla syskon hur lite vi än vill se det. När vi skadar varandra gör vi oss alla skada. 

Så är vi, fastän många, en enda kropp
ty alla får vi del av ett och samma bröd. 

Fredrick Federley


Essä: mammons tårar
del 2

Harmens tidsålder

Vet ni vad harm är? Det är ett gammalt svenskt ord som idag kanske bäst beskrivs som ältande och återkännande, och på ren ”psykologiska” som projiceringar av egna misslyckanden, upplevelse av orättvisor och tillkortakommanden. 

Projektionsytorna, till exempel andra människor, kommer man inte på själv. Man knyter an till förklaringsmodeller man lärt sig. Kanske hemifrån, kanske i populärkulturen. Kanske i den samtida politiska debatten. Ofta är det, som med nästan allt annat, en kombination. 

Harm kan man inte bara gå och bära på. Man lever ut den. Det är harm som till exempel får alkoholisten som dyrt och heligt lovat att aldrig dricka igen att ändå ta ett återfall. Det är många gånger harm som får människor att agera ologiskt och märkligt i sociala situationer. Det är harm som ligger bakom rättfärdigande för människor att göra saker som är moraliskt fel och förkastliga. 

Varje tolvstegsprogram, oavsett om det handlar om tillfrisknande från kemiskt beroende eller destruktiva beteenden, skärskådar och behandlar harm. För att tala lite kyrkiska: Man tar ut bjälken i ögat, som Jesus uppmanar oss att göra i Lukasevangeliets sjunde kapitel, och innan man kastar den undersöker man hur den ser ut för att känna igen framtida bjälkar. För det kommer komma fler. Vi må vara döpta, vi må ha fått Guds nåd. Men synden är en ihärdig följeslagare som tenderar att återvända och flytta in hos var och en av oss. 

Att inventera sin egen harm kan vara smärtsamt. Väldigt ofta överensstämmer inte harmen med verkligheten. Det blir en kamp mellan en skev självbild om att vi antingen är rättskaffens män eller åtminstone offer för omständigheter. Kanske ligger det ibland en uns av sanning i det. Men det rättfärdigar inte pissiga beteenden som leder till än mer fördjupade konflikter, än mer avstånd medmänniskor emellan. 

För en alkoholist eller narkoman är inventeringen och beslutet att avlägsna harmen ett måste om man vill undvika ett återfall, men för det mesta är man så marinerad i sin harm att man behöver extern hjälp för att lyckas med det. Jesus Kristus, Gud själv som människa, dog på korset även för vår harms skull. För harmen är en ren häxbrygd av dödssynder. 

Oavsett om man är beroendeperson eller inte kommer Frestaren med andra lösningsmedel som gör att vi kan fortsätta harmas och därmed göra våld på oss själva, våra medmänniskor och vår omvärld.
Frestaren dyker upp med högmod, cynismer och sarkasmer, inte sällan där vi kan se ner på andra. ”Alkoholisten ligger i rännstenen och ser ned på sin omvärld” är ett klassiskt uttryck. Det gäller även den sexmissbrukande företagsledaren som ser ner på flyktingar och fattiga och den spelmissbrukande politikern som skyller tillståndet i nationen på genuspedagogik. Men det gäller även den hyllade journalisten, prästen eller samhällsengagerade medborgaren som förskjuter sin familj för att ”den har ett så viktigt arbete”. 

Med obearbetad harm som inte getts möjligheten att avlägsnas blir alla slags lockelser till flykt från eget ansvar som sockerbitar för den sockerberoende. Det inbegriper så klart också religionen. Dagens konsumtionssamhälle där materiell framgång är detsamma som lycka är framgångsteologi där den materialistiska framgången är gudagiven för vissa gångbar. I ett patriarkalt kvinnoförtryckande samhälle är bibeltolkningar och traditioner som inte bara upprätthåller utan också förstärker kvinnoförtrycket gångbart. Likaledes är ett drevsamhälle med snabba åsikter och dömande utan någon slags eftertanke inte bara den obearbetade harmens drömscenario utan också den människohatande, straffande gudsbildens guldålder. Hur många regnbågsfanor och befrielseteologiska fraser man än förklär den i. 

Med det sagt. I en tid av politisk galenskap på högsta världsliga ort, skjutningar och kriminalitet på hemmaplan och ökad global och lokal osäkerhet, är det den grundläggande och bakomliggande orsaken, det vill säga syndiga harmen, som Kyrkan har ett ansvar att hjälpa människor att få bukt med.

“Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.”

För hycklare vill vi väl inte vara?

Alex Bengtsson


Essä: mammons tårar
del 1

Dropshippingkillarna och den augsburgska bekännelsen

Kan dropshippingkillarna som ligger bakom en stor del av importen av en massa onödiga prylar från Kina lära kyrkan i Sverige något om att närma sig nådemedlen? I min prokrastinering, där jag parallellt med att läsa Svenska Kyrkans bekännelseskrifter regelbundet hamnat på instagramkonton tillhörande unga män som i alla fall säger sig blivit mångmiljonärer genom just dropshipping, har den frågan blivit återkommande.

Historien verkar upprepa sig. Skapelseberättelserna är snarlika. Oavsett om det handlar om en kille som vuxit upp i en medelklassfamilj i en skånsk småstad eller i ett miljonprogramsområde i någon Stockholmsförort var killarna till en början, enligt dem själva, ”ingenting”.
Efter att ha sett säkert ett hundratal videos med samma dramaturgiskt dikterade framgångssaga har jag förstått att ”ingenting” är synonymt med att vara mobbad, umgås med ”förlorare”, ha svårt i skolan och en vuxenvärld som gett upp hoppet om en.
- De sa att jag var fördömd, säger en kille flera gånger i sina videos.

Men något hände. Och här finns det nästan ett religiöst inslag i berättelserna. Från någonstans får de kraft att minsann visa sina belackare att de har fel. Det är här dropshippingen kommer in. En bransch som kortfattat går ut på att marknadsföra och sälja produkter som inte finns på den svenska marknaden.
Man införskaffar sig ett lagerutrymme och köper digitala annonser. Enligt de unga manliga entreprenörernas egna berättelser tjänar de hundratusentals kronor på bara några månader. Sedan kommer nästa steg. Likt digitala självhjälpsgurus och killar med liknande skapelseberättelser börjar de marknadsföra ”program” som går att köpa där de unga, återigen enligt egna utsagor, framgångsrika männen mot en ekonomisk ersättning delar med sig av tips och råd och inte sällan ”personlig coachning”.

Marknadsföringen av dessa ”program” är intressanta. För de är så aggressiva. Sittandes i en flådig sportbil eller ståendes utanför något lyxhotell exploderar killarna verbalt och ställer retoriskt frågor i stil med ”Vill du också ha det här eller vill du fortsätta vara en jävla luffare som inte gör något vettigt av ditt liv?” eller ”Ska du fortsätta vara en nobody eller är du beredd att göra det här för att lyckas?”.

Säljstrategin är inte ny. Den är lika aggressiv när det kommer till träningsprogram eller för den delen extrema politiska rörelser.

”Men du din lilla fegis som alltid går och gnäller men ändå följer vägen som är jämn och slät och rak. Titta i en spegel och säg mig vem som står där. Är det verkligen en ynkrygg som inte står för sin sak?”, sjöng SD-politikern Linus Bylund i låten ”Blåsippans väg” vid partiets genombrott i valet 2006.

Beroende på vad vi har för referensramar tror jag vi drar olika paralleller men kärnan är densamma. Som i den amerikanska kultfilmen Napoleon Dynamite från 2004 där antihjältarna Napoleon och hans äldre bror Kip försöker sig på det mesta för att ta sig ur deras tragikomiska till synes miserabla tillvaro. Bland annat nappar Kip på en annons och får med sig sin bror hem till en skrikande bodybuilder som erbjuder självförsvarskurser de taniga bröderna vare sig har fysik eller pengar nog att vara med i. De kommer finna lyckan och självkänslan någon annanstans.

Napoleon Dynamite är en amerikansk feelgoodkomedi och inte verklighet. Dropshipping, trading och högerextremism är högst verkligt och något unga män lockas av. Och det är kanske inget nytt under andras sol men för mig (sent ska syndaren vakna och så vidare) är det så att det inte är i första hand genom att angripa den skapelsefientliga materialismen i form av överkonsumtion eller den människofientliga rasismen som är nyckeln till vilsna bröders hjärtan. Inte heller dess, vid en första anblick, raka motsats - det vill säga att legitimera dumheterna och genom framgångsteologi och kristen nationalism erbjuda en kristen tro där Jesus får kliva åt sidan för den enskilde individens materiella framgångar eller en övertro till en viss folkgrupp och dess för några generationer sedan påstådda enhetliga kultur.

Det är här den Augsburgska bekännelsen kommer in. Alltså de lutherska kyrkornas grundläggande bekännelseskrift. Det har ju blivit lite av en så kallad ”urban myth” att reformationen innebar att lutheranerna helt kastade gärningslära, mänskliga goda handlingar, överbord för det som kom att kallas ”tro allena”.
Det är förvisso sant. Gud blev människa genom Jesus Kristus och dog för våra synder. Även för dropshippingkillar, sverigdemokrater, godhetsapostlar och fullbodssyndare som mig.

Nåden är gratis. Det krävs ingen motprestation. Gud är inte intresserad av vårt pleasande. Så långt allt gott. Det som emellertid tycks ha blivit konsekvensen av detta är att kyrkan under historiens gång (kanske har lite väl mycket vigvatten runnit under broarna?) glömt, förträngt, prioriterat bort hur frälsningen går till enligt den bekännelseskrift Svenska Kyrkan tillskriver sig.

Om boten går det i Augsburgska bekännelsen att läsa bland annat följande: ”Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: förkrosselsen eller den ångest, som injagas då man insett sin synd, dels tron, som väcktes genom evangeliet eller avlösningen och som tror, att synderna förlåtas för Kristi skull, och som giver samvetet tröst och befriar det från ångest”. Sedan slås det fast att ”Därpå böra följa goda gärningar, vilka äro botens frukter.”
För att sammanfatta: Lag, evangelium, helgelse.

Dropshippingkillarna statuerar verkligen exempel på detta. I deras aggressiva säljvideos säger de ju vad som är sant för många. Det är många unga mäns sanning att de är värdelösa, eller att livet är meningslöst och att loppet är kört. Det vittnar bland annat självmordsstatistiken bland unga män om.
Det är heller ingen slump att rekryteringen till gängkriminalitet ser ut som den gör i just denna grupp. Det hänger ihop. Precis som att cirka tio procent av unga män skulle rösta på gruppen ”övriga partier” om det vore val idag. Och då handlar det, med största sannolikhet, inte om Feministiskt Initiativ eller något pensionärsparti utan snarare om partier längst ut på högerkanten vars marknadsföring är snarlik budskapet i såväl SD:s tjugo år gamla vallåt som i droppshippingkillarnas marknadsföring.

Det dessa rörelser och fenomen gör är att tala till hålet i bröstet. Begreppet ”hålet i bröstet” har i synnerhet i feministiska kretsar förlöjligats en del sedan den före detta proffsboxaren tillika nöjesprofilen Paolo Roberto talade om just detta. Efter att 2020 på bar gärning ertappats med att ha köpt sex krishanterande Roberto på så vis att han lät sig intervjuas av TV4 där han sedan många år varit programledare.
I intervjun talade nöjesprofilen om ”hålet i bröstet” som han känt sedan barnsben och att han alltid jagat sätt att fylla det. Nu hade han prövat, enligt honom själv, att för första gången köpa sex. Det offentliga avståndstagandet, ståuppkomikernas skämt och det som brukar kallas ”drevet” lät sig inte vänta.
I stället för att försvinna ett tag från offentligheten meddelade Paolo Roberto via sina sociala medier att han nu skulle träna mer och gå i terapi. Något år senare ”kom han ut” som medlem av det högerextrema partiet Medborgerlig Samling vars svar på samhällsproblemen enkelt förklarat är stängda gränser, sänkta skatter och motstånd till jämlikhet.

Men åter till den Augsburgska bekännelsen, i synnerhet den om boten. Jag förstår att det många gånger finns en rädsla och kanske egna upplevelser av att ha blivit utsatt för andligt våld (detta prästerskapets förhatliga styggelse) som har lett till att få predikanter idag väljer att tala om synden och evangeliets maningar till bot och bättring. Men man behöver inte använda sig av snaskig information man fått i själavården för att mana till det. Sådant ska präster avkragas för med all rätt. Men att låta evangeliet först väcka ånger och skuld är något som Svenska Kyrkan faktiskt ska göra enligt den bekännelseskrift som man de facto vilar på. Lösningen finns ju i den glada nyheten om att Gud förlåter de troendes synder. Vi behöver inte bli sturska moralpredikanter för det. Och omvägar som att leka medeltida lajv eller att linda in smärtan i liberalteologiskt fluff hjälper inte heller. I synnerhet inte dropshipkillarna och deras gelikar.

”Jag är världens ljus”, säger Jesus i Johannesevangeliets åttonde kapitel. För att se det kanske vi alla behöver erkänna mörkret?

Alex Bengtsson