I ett själavårdssamtal för några veckor sedan anmodades jag berätta mer om mig själv för andra personer. Mer specifikt den berättelse som jag nu skall dela här med er. Min egen kallelseberättelse. Om rädslor som försvinner.

Många känner till att uppmaningen ”var inte rädd” ofta förekommer i bibeln, både i Gamla testamentet och i det Nya. Söndagens evangelietext är inget undantag.
Jesus säger där i princip att man ska frukta Gud, men betonar elegant nog samtidigt att man inte har något att frukta av Gud. Den som vågar tillit, och därigenom att tro på nådens Gud har inget att förlora.
Att inte låta rädslor styra utan att hellre överlämna sig själv till Guds nåd är själva grejen. Att kasta sig ut i nådahavet och flyta på.

Så till min berättelse.
Under barndomen och in i tonåren var jag ganska mörkrädd. Inget särskilt unikt i sig, det är säkert en evolutionär självbevarelsedrift att vara mörkrädd. Men som tonåring hade jag inte självmant promenerat på en mörk kyrkogård, så att säga. I helgen är det ju många som gör just det, men möts där av tända ljus på gravarna som visar att ljuset gång på gång övervinner mörkret.
Hursomhelst. Jag var alltså mörkrädd. Jag minns att jag ogärna stängde dörren till sovrummet helt när jag skulle sova så att ljuset kunde sippra in från hallen. Att därigenom också höra familjen eller tevens ljud gjorde mig lugn.
Så en kväll var jag ensam hemma och det var dags att försöka somna. Tankarna snurrade, rädslan steg. Dörren stod på glänt och ljuset sipprade in, men jag drabbades av panik. Usch! Ensam och mörkrädd. Plötsligt fylldes jag med en varm känsla i bröstet, inne i själva själen. Ett lugn spred sig inom mig. Jag kände hur rädslan för mörkret försvann. Det var som om den rann bort.
Ur dörren som stod på glänt trädde en ljusgestalt in. Det blev ett starkt sken i rummet och gestalten som var iklädd vita strålande kläder sade tre ord till mig: ”Var inte rädd”.

Jag är fortfarande inte helt säker på vad som egentligen hände. Men jag har valt att tolka det som ett andligt uppvaknande. Kanske var det ett tillfälle i livet när hinnan mellan den immanenta verkligheten och den transcendentala var extra tunn. Kanske drömde jag alltihop. Det är i alla fall en händelse som jag inte kan förklara fullt ut.

Livet har sedan dess haft sina krokiga omvägar och den ovan beskrivna händelsen har dessutom stundom fallit i glömska.

Nådahavet är ofta långt borta. Men nu räds jag inte mer. Så, kära läsare. Ett centralt och djupt meningsbärande budskap från bibeln som vi ständigt får påminna oss om är just – var inte rädda.