Det har gått cirka 40 dagar sedan vi firade Jesu födelse. Kommande söndag möter vi i evangeliet Symeon och Hanna. Ett generationsmöte och ett utbyte av kraft och erfarenhet sker mellan Jesusbarnet, hans föräldrar och de två äldre, Symeon och Hanna.
Symeon går, ledd av Anden, till templet. Det krävs visdom och förmågan att lyssna och handla för att låta sig ledas av Anden – förmågor som tar tid att öva upp. Det Symeon säger, hållandes det lilla Jesusbarnet i famnen, är viktigt:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Det enda som krävdes för att Symeon skulle känna att han var redo att dö i frid, eller som han själv uttrycker det, gå hem i frid, var att få se det barn som kom med frälsningen. Hans tro var så stark att bara förnimmelsen av vad som skulle komma och vetskapen om vad som skulle ske räckte för att ge honom lugnet att gå hem i frid.
Även den äldre kvinnan Hanna bär på liknande egenskaper som Symeon: visdomen, lyssnandets och handlingens gåva. Hon hade närvaro nog att låta sig ledas av Anden fram till detta frälsningens barn.

Det är något speciellt med många av de människor som har fått bli gamla. De bär ofta på en närhet till både himmel och jord och en ovärderlig kunskap, faktamässig och känslomässig, som vi bör bevara och försöka ta lärdom av. De har så mycket att ge och lära oss, om vi väljer att umgås med dem. Det bör vi göra. Möten över generationer är en nyckel till lärande, glädje, att få behålla barnasinnet och samtidigt växa. Symeon och Hanna bär på den här utstrålningen som jag försöker beskriva.

Jag är formad av av mina äldre släktingar som jag haft privilegiet att få växa upp i närheten av. De har tagit hand om mig, de tar hand om mig och desto mer tiden går blir det alltmer jag som också får ta hand om dem. Ett ständigt pågående och naturligt utbyte sker. Att veta hur man umgås med de som är gamla är en välsignelse.
Det är inte alla som haft turen att lära sig det. Inte för att det är svårt, men tankar kring vad man egentligen har gemensamt och vad man ska prata om kan stoppa en. Fördomar kan stoppa en. Osäkerhet och rädsla för det okända kan leda till att man går miste om möten som annars hade varit givande för båda parter.

Kyrkan är en idealisk plats för generationsmöten och vänskap över åldersgränser. När jag nu har jobbat i församling ett drygt halvår är det gubbarna och tanterna i kyrkans café som blivit min främsta glädje, inspiration, stöd och hejarklack i arbetet. Det är samtalen över en kopp kaffe med Gunnel, Christer, Ajvar, Staffan, Håkan, Jonny, Lotta, Curt och många fler som ger perspektiv på vad som är viktigt i att vara kyrka. De ger ett ovärderligt perspektiv på Gud, kyrkan, mänskligheten och vardagen. De finns där och har tiden att både lyssna och berätta.

Det är viktigt att vi som vill vara med och vara kyrka tar oss tiden att lyssna och ta till oss av deras berättelser. Då bryter Guds rike fram omkring och inom oss. Den uppmuntran och det stödet jag får av dem är min största styrka och inspiration i arbetet som kyrkomedarbetare, deras roll och betydelse bör lyftas fram och hyllas.

När Maria och Josef kommer in i templet med det lilla Jesusbarnet sker också ett generationsmöte. Först kommer Symeon fram och tar med öppna armar emot den lille Jesus i templet. Mötet med Symeon ledde för Jesu föräldrar till förundran. Den gamle Symeon och den gamle Hanna gav de nyblivna föräldrarna storslagna perspektiv på deras nyfödde lille sons liv. Jag tror också att Jesusbarnet kände sig trygg i Symeons armar, och att Symeon fylldes av glädje och frid över att få hålla barnet nära.

Jag uppmuntrar nu er att gå ut i världen och möta varandra över generationerna, öppna för varandra och för Andens ledning.

Vi ses ute i världen!