Vi sitter i Storkyrkan och firar mässa. Jag med två av mina barn, som vid tillfället är fyra respektive sju år gamla. Sonen viskar och pekar mot predikstolen där knubbiga keruber hänger.  

- Vad är det där? Frågar han mig. 

- Det är änglar, svarar jag. Han tystnar, tittar fundersamt. Viskar igen och säger: 

- Finns det änglar i Sveriget?

Storasyster blir nyfiken på vad det tisslas och tasslas om.

- Vad sa han? 

- Han undrar om det finns änglar i Sverige, viskar jag till dottern. Med barnets självklarhet över verklighetens tillstånd svarar hon resolut:

- Det är väl klart att det finns änglar i Sverige!

För ett par veckor sedan vigde jag ett par. Det var en fin stund. När vi ska säga hej då frågar deras dotter, elva år: 

- Tror du att det finns demoner?

Jag stannar upp och undrar vad jag möjligtvis kunde svara. Hon tittar nyfiket på mig och jag börjar med att berätta om Guds villkorslösa kärlek; Guds närvaro och löfte om att vara med oss alla dagar; Att människan har kapacitet till både ont och gott.
  Hon nöjer sig inte med det svaret. Med rätta - för jag hade ju inte svarat. Hon gör ett nytt försök: 

- Finns det demoner? 

Trevandes svarar jag att jag inte vet om det finns demoner, men att jag ibland har upplevt det som att något drar mig bort från att välja det goda, att ta emot kärlek och förlåtelse. Något som vill splittra oss från Guds kärlek. 

- Kanske kan det kallas demon, men jag vet inte, vad tror du? Undrar jag. 

- Ibland tror jag att det finns demoner och ibland tror jag inte det. Det är lite olika, olika dagar, svarar tjejen.

Lärjungarna, i Lukas kapitel 10, har varit i väg. Jesus sände i väg dem två och två. En skyddsängel för varje lärjunge.
  Jesus behövde de sjuttiotvå för att sprida det goda budskapet. Skörden är stor, arbetarna få. Jesus undervisade dem, berättade för dem att hälsa med orden ”Frid över detta hus” när de mötte människor. Om orden landade skulle de vara kvar och äta tillsammans men om orden inte föll i god jord skulle de gå därifrån.
  Lärjungarnas uppdrag var att sprida att Guds rike var i antågande. När de är tillbaka igen är de sjuttiotvå glada över att de har lyckats, demonerna har lytt dem när de uttalat Jesu namn. Vem skulle inte vara glad över det???

Jesus berättar att han har sett Satan slungas ner under striden i himlen mellan draken och ängeln Mikael och hans änglakompisar. Jesus vinner striden och påminner om var makten och kraften kommer ifrån - från Honom. Ingenting skall skada er, lovar Jesus.”Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen”.

Jesus ger lärjungarna - oss – fokus. Stakar ut riktning. Våra namn finns i hans himmelska närvaro. Hans röst ljuder starkt: Nu finns räddningen och kraften i vår Gud och makten hos hans smorde (Upp. 12:10). Våra namn, våra liv är upptecknade i himlen och jag tror att vi behövs som hans änglar. Både i himlen och på jorden. Två och två. Synliga och osynliga. Med eller utan vingar. Vita ljusgestalter eller färgglatt klädda. Unga och gamla. Du och jag får ta emot kallelsen att komma med änglabud. I tillit röras av änglabud, ta emot änglahandling som ges oss. Be om beskydd. Det går en ängel kring vårt hus…amen. 

Änglarna är söndagens tema i våra kalendrar. Änglars fokus och riktning är budskap om Gud. Att vara Guds budbärare. Bära bud om Guds villkorslösa kärlek, eviga närvaro och förlåtelsens gåva. Det är något djupt berörande i barns självklarhet att tala om Guds verklighet. Nyfikenhet och mod att närma sig det gudomliga, kanske är det egenskaper änglar har? Så i veckan, låt oss glädjas över att våra namn är upptecknade i himlen. Låt oss med frimodighet berätta:

Det är väl klart att det finns änglar i Sverige!