Det är väl magstarkt att säga att vi är odugliga. Men visst kan vi säga att vi bara gjorde det som är nedlagt i oss, det förväntade och kristna. Varken mer eller mindre. 

Så sent som förra veckan fanns det stunder av stormar. Hårda ord från en vän vars livssituation just nu är i det närmaste orimligt.
När de verbala slagen måttades hade det varit lätt att förskjuta hen. Att svara på ilska du får kastad i ansiktet är nästan som en reflex. Ens sårade inre vill skrika "MEN DU DÅ?!" och därefter vända på klacken och gå åt ett annat håll. Men insikten om att det hen nu går igenom har jag att möta, och att gå bredvid som en medvandrare - även när man möts av isande vindar. 

Att svara upp på ilskan och låta den trissas till höjder som skulle skadat oss båda känns alltså nästan som det logiska. Vi har alla erfarit det, och vi vet också att det alltid sker med samma förödande resultat. I värsta fall blir skadorna permanenta. Relationer kan brytas för att aldrig uppstå och själ samt hjärta stukas. Kanske till och med svärtas. Ångerns syra skadar det friska och risken för bitterhet tilltar betydligt.

Det svåraste är inte att inse att nedlagt i oss finns det mest besvärliga budet av dem alla: att älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta och min nästa som mig själv. Det svåraste är att leva upp till det. Och de som gör det inser också att för det förväntade, det som är ålagt oss och nedlagt i oss, så är lönen inte av denna värld. 

   Kanske är det därför diakonins röst varit för tyst och prästernas vårdande om församlingen inte alltid vokaliserats - även fast det behövs en stark kristen röst som inte darrar på manschetten när människor förbrukas i en människoslukande samtid och skapelsen hanteras som en engångsmugg, 

Kyrkan gör bara sitt jobb, det förväntade och det djupt kristna. 

   Den kristna tjänsten är som kärleken och Paulus har gett oss orden för att beskriva den. Den är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den och allt uthärdar den. 

Genom den nåd som ges oss innan vi formulerat vår bön får vi möjlighet till den tjänst där vi lever upp till det dubbla kärleksbudskapet. Det ställer också krav på oss att se Guds kärlek till människan i den som just nu tappat fattningen och låter dig stå i skottgluggen. Att hen lever i samma nåd som du, åtnjuter samma kärlek som du och att du är verktyget för att genom din kärlek övertyga om att hen har sin givna och självklara plats som ett av de många lammen i Guds flock.

Den kärlek som uthärdar allt kommer också övervinna allt. Nåden och tjänsten är förknippade. Inte som ett krav där det ena förutsätter det andra. Men en kristen tjänst, oavsett kamratlig, ideell eller avlönad måste komma ur den nåd var och en är given. Insikten om att tjänsten ibland också är hård och svår får vi bära med oss. Men många som gått före oss har mött så mycket värre öden än vi riskerar. Det är värt att påminnas om. 

Det är inte alltid i mötet med våra systrar och bröder som brottas i sina kval som de svåraste stunderna uppstår. Tvärtom. Det är oftast när vi behöver stå upp för vad som är sant och rätt utanför de kyrkliga sammanhangen som det kan bränna till. Särskilt när det är obekvämt och inte passar samtidens toner. Men den rustningen i vilken vi får ikläda oss är långt starkare än hugg och slag.