Fredrick Federley

Stats- och rättsvetaren som efter en politisk och medial karriär i bland annat riksdagen och Europaparlamentet läser masterprogrammet i religionsvetenskap vid Högskolan i Gävle. Till vardags arbetar han som chefsassistent i blomstrande Säterbygdens församling i södra Dalarna. 


evangelieKrönika
lukas 17:7-10

Det som är nedlagt i oss  

Det är väl magstarkt att säga att vi är odugliga. Men visst kan vi säga att vi bara gjorde det som är nedlagt i oss, det förväntade och kristna. Varken mer eller mindre. 

Så sent som förra veckan fanns det stunder av stormar. Hårda ord från en vän vars livssituation just nu är i det närmaste orimligt.
När de verbala slagen måttades hade det varit lätt att förskjuta hen. Att svara på ilska du får kastad i ansiktet är nästan som en reflex. Ens sårade inre vill skrika "MEN DU DÅ?!" och därefter vända på klacken och gå åt ett annat håll. Men insikten om att det hen nu går igenom har jag att möta, och att gå bredvid som en medvandrare - även när man möts av isande vindar. 

Att svara upp på ilskan och låta den trissas till höjder som skulle skadat oss båda känns alltså nästan som det logiska. Vi har alla erfarit det, och vi vet också att det alltid sker med samma förödande resultat. I värsta fall blir skadorna permanenta. Relationer kan brytas för att aldrig uppstå och själ samt hjärta stukas. Kanske till och med svärtas. Ångerns syra skadar det friska och risken för bitterhet tilltar betydligt.

Det svåraste är inte att inse att nedlagt i oss finns det mest besvärliga budet av dem alla: att älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta och min nästa som mig själv. Det svåraste är att leva upp till det. Och de som gör det inser också att för det förväntade, det som är ålagt oss och nedlagt i oss, så är lönen inte av denna värld. 

   Kanske är det därför diakonins röst varit för tyst och prästernas vårdande om församlingen inte alltid vokaliserats - även fast det behövs en stark kristen röst som inte darrar på manschetten när människor förbrukas i en människoslukande samtid och skapelsen hanteras som en engångsmugg, 

Kyrkan gör bara sitt jobb, det förväntade och det djupt kristna. 

   Den kristna tjänsten är som kärleken och Paulus har gett oss orden för att beskriva den. Den är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den och allt uthärdar den. 

Genom den nåd som ges oss innan vi formulerat vår bön får vi möjlighet till den tjänst där vi lever upp till det dubbla kärleksbudskapet. Det ställer också krav på oss att se Guds kärlek till människan i den som just nu tappat fattningen och låter dig stå i skottgluggen. Att hen lever i samma nåd som du, åtnjuter samma kärlek som du och att du är verktyget för att genom din kärlek övertyga om att hen har sin givna och självklara plats som ett av de många lammen i Guds flock.

Den kärlek som uthärdar allt kommer också övervinna allt. Nåden och tjänsten är förknippade. Inte som ett krav där det ena förutsätter det andra. Men en kristen tjänst, oavsett kamratlig, ideell eller avlönad måste komma ur den nåd var och en är given. Insikten om att tjänsten ibland också är hård och svår får vi bära med oss. Men många som gått före oss har mött så mycket värre öden än vi riskerar. Det är värt att påminnas om. 

Det är inte alltid i mötet med våra systrar och bröder som brottas i sina kval som de svåraste stunderna uppstår. Tvärtom. Det är oftast när vi behöver stå upp för vad som är sant och rätt utanför de kyrkliga sammanhangen som det kan bränna till. Särskilt när det är obekvämt och inte passar samtidens toner. Men den rustningen i vilken vi får ikläda oss är långt starkare än hugg och slag. 

Fredrick Federley,
Chefsassistent, Säterbygdens församling

Ibland är man bara en liten lort

Vi såg vad som hände, men valde att låta tand vara för tunga. Det kom ett sting i bröstet. Gud gav oss en omedelbar näsknäpp vi får bära med oss ett tag. Och den brukar komma tillbaka när vi ser den person som blev utsatt för oförrätten då vi inte tog till orda.

I en bekvämlighet som ibland säger oss att vi ska hålla oss utanför, akta oss för att bli inblandade, riskerar vi att synda. För underlåtenhet är också en synd.
Tänker vi tillbaka på våra liv kan vi både hitta tillfällen där vi agerade och tillfällen där vi inte agerade. Meningen är såklart inte att vi ska lägga näsan i blöt i varje incident som sker, men instinktivt kan vi också känna skillnaden mellan när vi borde och inte.
I vissa fall slår det oss i efterhand. Kanske hade vi nog för stunden att bära i våra egna liv att det som skedde framför våra ögon hade varit droppen som fick bägaren att rinna över.

Det kanske är lätt att tro i tider av massiva, digitala påverkanskampanjer att det brys lite för mycket i vår värld. Kränkthet och ”nätstormar” haglar över samtiden. Det tenderar dock att handla om värderingar i en politisk, ideologisk strid där mängden möjliga vapen har vidgats enormt, där gränserna är få och där krigsfångar som förr hade rättigheter får se sig som villebråd utan skydd.

Det är mycket möjligt att vi på en kollektiv nivå varit för hårda med att upprätthålla värdighet i språk, beteende och vad man får säga. Det som ibland bara behöver pysa ut, ofta utan elak intention, vänds till någon form av frihetslängtan och ett försvar av rätten, yttrandefriheten, att få vara kränkande. Bete sig som en skitstövel. Negligera både internationell som nationell lag och utan förbehåll och ge sig på varandra med personliga tillmälen. Men det har gått för långt. Och det kommer att gå längre.

I kyrkan i söndags under enskild bön om förlåtelse bad jag Gud, uppriktigt och innerligt, om förlåtelse för alla de gånger jag inte stått upp för min nästa. Jag har varit en del i ett system jag inte själv noterat och gjort saker som fått konsekvenser. Jag gav också mitt löfte att inte göra det igen. Och jag ska hålla det så gott som min enkla varelse förmår.

I tider när mycket kan hända snabbt blir det än viktigare att stå upp för människovärdet och inte falla undan för det dubbla kärleksbudskapet. För den kristna kampen handlar inte om att nedgöra vår fiende när vi värnar vår nästa, utan om att försonas med fienden. Att älska dem. Det skiljer ut oss från de politiska stridstrupper som slåss till siste man. Det ger också en klar bild av hur sådana strider slutar. Det är väldigt få kvar.

Alla spelar vi en roll i det vi gör och det vi inte gör. I stort som smått. Därför bör vi bära med oss i varje tänkbar situation att det är en synd att tillåta orättfärdighet.

Eller som Jonatan sa i Bröderna Lejonhjärta: Annars är man ingen människa, bara en liten lort.

Fredrick Federley