Ett hastigt inlägg i en grupp på Facebook med spridda bilder från generationer av baptister från Sundsvall, mest avsett som ett tacksamt och något sentimentalt erkännande av tidigare liv och ansträngningar, väckte något. I kommentarerna till inlägget förmedlades ekot av en tid då det fanns möjligheter och en hoppfull framtid. En tid då människor sträckte ut händerna mot varandra.
Minnesbilder av människor som på ett självklart sätt stärkt glädje, hopp och ljus med varandra utan att fixera sig vid terminologi, påklistrade etiketter och rädsla. Män och kvinnor, barn och äldre. En tid då sången steg mot taket med glädje, spännande tilldragelser bjöd människor till att samlas, då hoppet var starkt.
Folkrörelsernas tid i Sundsvall med sträng-och blåsinstrument, pastorer som talade med inlevelse och kraft, musik, sång, festligheter, tradition och nyskapande drog människor ur missbruk, hopplöshet och var ett samhällsbygge utan motstycke.

Denna tid, som följdes av Kjell Lönnås körer, lägerverksamhet, sport och lekar behöver åter ge kraft och inspiration åt det nya. Då, som nu, fanns starka krafter som höll tillbaka, ville släcka ljuset, men epokens anda tycks mig vara att kroka arm. Att bidra och dela. När en ung människa tog initiativ fanns både jämnåriga och äldre som var beredda att fatta en utsträckt hand. Både förmanade, kloka ord, berättigat motstånd, men framförallt en styrka i att ”vi andra finns här”.

Kanske är det viktigaste för kyrkans framtid att sluta peta i politik, formuleringar och etiketter. Det man har i sina händer är så oändligt mycket viktigare än så.
Det tycks mig finnas en slagsida av generad ofullkomlighet, hopplöshet, att erbjuda tröst i ett förlorat slag. Det är inte riktigt på allvar utan lite ”hitan och ditan” vilket blir för otydligt för den vilsne som står och knackar på porten. Jag hoppas i dessa tider av tända ljus på att kyrkan ska vända hem till ett ogenerat förmedlat hopp, glädje, tydlighet och mirakel. Min fantasi är just den utsträckta handen, elden och den varma famnen som väntar. En glädje och firande av att samlas utan att dissekera eller problematisera. Vila på de erfarenheter som gjorts av de som verkat innan oss - vara den starkast lysande stjärnan - den som visar vägen mot hopp och liv. 

Unga idag har effektivt avskilts från de utsträckta händerna genom att en ny guldkalv satts i händerna på dem. Tvingat de att böja sina nackar och stirra mot mobiltelefoner som bjuder in skuld, skam och ensamhet i deras hjärtan. Världen har effektivt avgett sin synd, miljöhot, smittspridning, krig och konflikter till barn och unga att bära. Ett tungt kors av för mycket kunskap och cynism erbjöds till de som skulle få vara hoppfulla. Nya offerlamm som skulle axla det vi inte orkade bära själva och skickas ut ensamma i öknen så vi slapp se. De som skulle vara gåvan av manifesterat nytt ljus i världen. 

Nu finns det tendenser till att unga söker sig tillbaka till kyrkan. De som följt stjärnan, sträckt ut sin hand - vad och vilka möter dem? 
När jag ser kommentarerna från människor som var med i, vad jag uppfattar som en guldålder i frikyrkans tid, slås jag av vilken rikedom och vilket ljus som lyste och nu går förlorat. En vårdkas av eld tändes och gavs vidare till ungdomen med en tro och en självklar tydlighet. Vi är under ett mycket kort ögonblick fanbärare. Vi fortsätter på vägen med värmen från de som gått före medan ungdomen vänder sig om och vinkar till oss från framtiden.

Det är min fasta övertygelse att om man har fått en gåva så ska den delas. Hoppet, rikedomen och glädjen får inte förloras. Hur vill ni ge gåvan av ert inre ljus till de som ska bära fanan efter er? Inför julen då berättelsen om hoppet och frälsningen som föds in i världen berättas, swisha inte bara en slant - vilket självklart också är gott och bra - öppna dig för att ge av de gåvor, rikedomar och erfarenheter du har inom dig som kan vara svaret på en utsträckt hand i vår tid eller i framtiden.