2025
andra söndagen efter trettonde-dagen
Ordet: johannes 4:5-26
Jesus och den samariska kvinnan
…och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef.
Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.
En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.”
Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat.
Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.)
Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.”
Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet?
Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?”
Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen.
Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.”
Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”
Jesus sade: ”Gå och hämta din man.”
Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man.
Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.”
Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet.
Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.”
Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern.
Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna.
Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom.
Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”
Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.”
Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”
Krönika
Jesus och ole-dolyckan
Jag är ganska vidskeplig. Jag försöker att inte cykla på a-brunnar, för om man får otur på cykeln så kan det gå så illa. Att gå på a-brunnar är inte så hemskt, har jag kommit fram till, för det är inte lika farligt att gå som det kan vara att cykla.
Jag lägger inte nycklar på bordet. Jag skulle aldrig passera under en stege, ser jag en svart katt gå över gatan ”tviar” jag lite diskret över axeln. Men det värsta, det är att säga ”jag har aldrig varit i en bilolycka” eller något i den stilen för då kommer det med största sannolikhet att ske.
Jag vet inte var det här kommer ifrån. Jag tror att det började lite som ett skämt. Att det är kul att låtsats vara lite vidskeplig. Men med tiden blev det tydligen verklighet i min hjärna.
En person sa till mig en gång när denne fick höra om min vidskeplighet. ”Men du behöver ju inte vara vidskeplig, du har ju Jesus!” Juste, så är det ju, tänkte jag. Att jag har Jesus vet jag om. Att jag tror på Jesus och känner honom, det känns i hela min varelse. Och jag tror på att Jesus ger en källa av strömmande vatten som ger evigt liv. Varför är det då så svårt att tro och lita på att jag är under Guds beskydd, att Gud skyddar mig från olycka om jag råkar cykla på en a-brunn och att jag inte kan få en bilolycka att ske bara genom att säga att det aldrig har hänt mig?
Kommer ni ihåg ”Jag är olyckan, ole-dolyckan” från Trazan och Banarne? Den där otäcka figuren med ett cykelhjul runt halsen som sjunger: ”Så passa er för mig, annars händer det en grej.” Jag såg ofta på Trazan och Banarne när jag var liten och Olyckan satte tydligen sina spår i mig. Men bredvid eller strax bakom den där läskiga figuren kommer Jesus en varm dag i Samarien och sätter sig ner vid en brunn och ber om något att dricka. Med ens förändras bilden, från en mörk och kuslig kväll till en varm och ljus dag. Jesus som är både Gud och människa behöver också dricka av något av det allra viktigaste vi har. Vatten. Vatten som både är en kaosmakt och en nådens källa. Vatten som är källan för livet på jorden och källan för det eviga livet.
Vatten kan vara som Olyckan jag är rädd för, den stora floden i Första Moseboken eller som det stormiga havet i Markusevangeliet. Det vatten och händelser som vi inte har någon kontroll över. Men vi har ju också Jesus, som står stadigt i båten och säger åt stormen att stilla sig. Och det gör den! Vi har Jesus som kan kontrollera vattnets kaos och som genom vattnet ger oss en källa med ett flöde som ger evigt liv. Om Jesus kan kontrollera det okontrollerbara, om han kan stilla kaoset kan han ju också stilla min oro inför livets alla möjliga olyckor.
Jesus säger, ”det är jag”. Han som är, motar bort bilden av den skrämmande olyckan och om vi känner efter och lyssnar noga kan vi nog höra den där källan bubbla inom oss, höra hur den strömmar genom våra kroppar och själar. Källan av livets vatten som kan stilla vår oro inför det okontrollerbara i verkligheten. Förhoppningsvis kan vi känna ett lugn och kunna vila i att Jesus stillar stormen och skyddar oss från allt ont även om vi råkar cykla på en a-brunn.
Ellen Fackel Holst,
prästkandidat Stockholms stift
Första söndagen efter trettonde-dagen
Ordet: Lukas 3:15-17
Johannes döparen
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.
Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld.
Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen
och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”
Krönika
Väntan och längtan
Undra vilka det var som samlades för att döpas där hos Johannes? Kanske en blandning av kvinnor, barn och män. Jag hör folkvimlet. Kan det vara sant att Johannes är Messias? Kan rätten äntligen få flöda fram?
En väntan och en längtan framträder hos folket där i trakten vid Jordan. Jag känner med folket – väntan och längtan finns hos mig också. Kanske ibland otåligt väntar och längtar jag. Väntar och längtar efter någon som skapar rättvisa hos mänskligheten. Väntar och längtar efter någon som kan omsluta den här världen med kärlek. Efter en fredsfurste och fridsfurste som får råda i mitt liv.
I texten har Jesus kusin Johannes en kallelse att förbereda folket för Jesus, förbereda deras hjärtan för ett budskap som ingen annan kan komma med. Att Jesus är den folket väntar och längtar efter.
Jag tänker att julens budskap hänger kvar – Gud blir människa och tar plats i vårt liv. Gud blir människa och tar plats i våra hjärtan som ett litet barn. Han lämnar makten och härligheten för att ta plats i människans liv – i det svåra, omtumlande, grymma och kärlekslösa.
Likaså tar han plats i kön, bland alla de där som väntar på dopet. Kanske samtalar han med den som står före – varför är du här? Vad i ditt liv oroar, och vad gläds du åt?
Kanske är det som att han tar plats i kön på en mataffär och samtalar med personen framför om den personens tillvaro. Jesus delar inte bara hur det är att vara människa rent fysiskt. Han tar del av alla känslor som finns hos människorna – upprördheten, ilskan, glädjen, hoppet. Allt det tar han del av. Så där som också vi kan göra när vi känner empati och omfamnar någon som just nu har det lite extra svårt. Man liksom får vara en medvandrare och hjälpa till att bära någons börda för en liten stund.
Det ser jag framför mig att Jesus gör där i folkvimlet som otåligt väntar och längtar. För de tänker att om det är någon som kan bära den här världen med allt vad den är på sina axlar så är det Gud själv. Det är inte vi själva som kan bära den här världens bördor. Det fixar vi inte. Längtan och väntan finns att Gud ska göra det.
Det är inte vår sak att bära allt det som skaver i världen, det finns någon som gör det åt oss och han har ett namn; Jesus Kristus. Det namnet är trösterikt. Att ”Jesus har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Kan tyckas vara skrämmande, men jag tror på en Gud som bär allt i sina händer. Han har makten att kasta bort det svåra, orofyllda, grymma och kärlekslösa och ta allt det goda, kärleksfulla, rofyllda i sitt förvar. Det handlar om att han har makt över det som skiljer oss från honom, det som gör att orätt råder.
Att Gud har den makten vill jag tro att Gud hade då – och fortfarande har idag. Gud lever med oss här idag. Talar med oss idag och tar plats i vår vardag, i vårt liv och frågar oss vad vi lever med för bekymmer och glädjeämnen. Frågar vad det finns för agnar i vårt liv. Sånt som skiljer oss från honom. Han frågar vad som är vete och som är värt att ta upp i hans förvar. För somliga sker det i samtalet med andra människor, för andra i bönen och tystnaden. Men oavsett våra olika erfarenheter av samtalet med den levande Herren har han en gång tagit plats i det där vimlet av folk som lever i förväntan, väntan och längtan efter en värld som vill ha fred, frid och upprättelse. Han tar plats i en värld som längtar och väntar och han är redo att bära alla människors bekymmer.
Att Jesus gör detta - tar plats i världen och delar vår tillvaro - är hoppet jag lever på. Att Gud tog plats då, och Gud tar plats än idag. Han tar plats och delar våra livsvillkor.
Vi kan därför be och där känna oss frimodiga att inför honom berätta allt det som vi väntar och längtar efter.
Douglas Gustafsson,
prästkandidat Strängnäs stift
trettonde-
dag jul
Ordet: matteus 2:1-12
De österländska stjärntydarna
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem
och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom.
Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas.
De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten:
'Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.'”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig.
Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.”
Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var.
När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje.
De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.
I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Krönika
Tillsammans kan vi ta den långa vägen hem
Det är många som trängs i min julkrubba. Runt Jesusbarnet finns både Maria och Josef, herdarna med sina får, oxen, åsnan, änglarna och så – de tre vise männen. Nu är det dags för dem att göra entré i den stora julberättelsen.
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
I Trettondedagens evangelietext från Matteusevangeliet står det om österländska stjärntydare. Det står varken att de var tre eller att alla var män. I den grekiska grundtexten används ordet μάγοι; magoi. Svenskans ”magiker” har samma ursprung. I tidigare svenska bibelöversättning (från 1917) används begreppet ”vise män”. I Bibel 2000 ”österländska stjärntydare”.
”Österländska stjärntydare” eller ”magiker” kanske inte hör till dem som betraktats med mest respekt i kyrkans historia. Trots att Bibeln är full av både stjärntydning och drömtydning har kyrkan ofta tagit avstånd från just detta.
Människors förmåga att själva tolka Guds tecken har setts som suspekt och farligt. Ibland på goda grunder. Att tro sig veta exakt vad Gud vill i en specifik situation kan leda helt fel, det finns många exempel på det. Men samtidigt blir den kristna tron fattig när våra erfarenheter av Gudsnärvaro och Gudsuppenbarelse i vardagen inte får ta plats i kyrkan. Kan vi skärpa blicken och vara uppmärksamma på tecknen att också här finns Gud, också nu talar Gud in i våra liv?
Bibeltexten säger inte hur många de österländska stjärntydarna var, bara att de omnämns i plural. Det är kanske inte så konstigt att berättelsen utvecklats till att de österländska stjärntydarna var just tre. De hade tre gåvor med sig – guld, rökelse och myrra. Och talet tre har en särskild klang av helighet och helhet.
De österländska stjärntydarna hade säkert olika livserfarenheter, kanske kom de från olika delar av världen, kanske hade de olika åldrar. De tolkade tillsammans de tecken de såg och bestämde sig för att följa stjärnan.
Det finns en viktig poäng i flertalet och mångfalden. Ju fler vi är med och tolkar Guds tecken, desto mindre risk är det att tolkningen blir tokig. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” säger Jesus i ett senare kapitel i Matteusevangeliet. Det är gott att vara flera när vi ska söka Guds ledning.
Stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom.
Stjärnan de följde stannade över den plats där barnet var. Och det är som att det är först nu som de österländska stjärntydarna verkligen ser stjärnan. De fylls av en stor glädje. De har hittat fram. De hade funnit skatten de sökt, Gud förkroppsligad i världen. Jag tänker att det handlar om förundran. Undret sker mitt i livet, mitt i det vardagliga stallet, mitt i det smärtsamma födandet, mitt bland både människor och djur.
Ibland blir ögat klart och vi ser på ett nytt sätt. Vi ser undret. Vi ser Gud mitt ibland oss.
Evangelietexten för Trettondedagen slutar:
I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Hemkomsten kan dröja. Efter mötet med barnet i krubban utmanas våra invanda vägar. Vi hamnar på oväntade stigar, lång bortom allfartslederna. Vägen leder hem, men det är en annan väg.
”I always take the long way home” sjunger Tom Waits, och i slutet av sången ändras “jag” till ett inbjudande ”vi”: “Come with me, together we can take the long way home.”
Tillsammans kan vi ta den långa vägen hem.
Kristina Hellqvist,
prästkandidat Uppsala stift
söndagen efter nyår
Ordet: markus 11:15-19
Templet rensas
De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor,
och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen.
Han undervisade dem och sade: Står det inte skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk?' Men ni har gjort det till ett rövarnäste.
Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning.
När det blev sent lämnade de staden.
Krönika
Helig vrede
Det finns tillfällen i livet när man måste säga ifrån, trots att det känns obekvämt eller riskabelt. Det är aldrig lätt att vara den som sätter ner foten, som ställer sig upp och säger: "Det här är inte okej." Men ibland väcks något inom oss som gör att vi inte längre kan vara tysta. Precis som när Jesus rensade templet på månglarna och med kraftfull vrede protesterade mot att det heliga hade vanärats. Det är en berättelse som alltid har berört mig – en vrede som är helig, eftersom den försvarar något som är större än oss själva.
Händelsen i templet är både dramatisk och symbolisk. Jag kan verkligen förstå den ilska som Jesus ger uttryck för när han försvarar något så viktigt. Han ser hur den plats som skulle vara helig har förvandlats till en marknad. Människor köper och säljer, pengar byts och sorlet av handel ekar där det borde råda stillhet och andakt. Jesu reaktion är stark och omedelbar när han välter borden och driver ut handlarna. Det är en vrede som inte handlar om ego eller småsaker, utan om att försvara det heliga.
Jesus handling är kraftfull och radikal, men den är också nödvändig. Han visar oss att ibland är det inte bara tillåtet, utan faktiskt rätt, att bli arg. När det heliga kränks, när det som är gott och rätt trampas på, då finns det en plats för helig vrede.
Jag tror att vi alla kan känna igen oss i situationer där något inom oss ropar: "Det här är inte rätt!" Jag har sett och erfarit beteenden som varit både gränslösa och skadliga för andra, vilket skapade en ohållbar situation för flera människor. Det var ingen lätt sak att ta upp, men jag kände att jag var tvungen att säga ifrån. Det hade gått för långt. Det var ingen vrede i sig, inte heller irritation eller ilska mot en specifik person, utan ur en önskan att skydda det som var rätt och värdigt.
Jag minns också en annan gång, när jag inte vågade säga ifrån. Jag var ny student och hörde hur en kursare blev förlöjligad av andra i klassen. Istället för att sätta stopp tystade jag min egen, inre röst. Jag ångrar det än idag. Den gången var jag inte stark nog att stå upp för det heliga i att alla människor förtjänar respekt. Vi kan inte förändra det förflutna, men vi kan lära oss av det och försöka göra annorlunda nästa gång. Idag försöker jag alltid tänka till en extra gång och lyssna på den där rösten som ropar inom mig: "Det här är inte rätt!" För det är just där, i vår egen vardag, i stort och smått, som vi kan välja att agera för det som är rätt och riktigt.
Jesus visar oss att helig vrede inte handlar om att vilja skada andra, utan om att stå upp för det heliga. I Romarbrevet 12:1-2 uppmanar Paulus oss att inte anpassa oss efter världen, utan att förnya våra tankar så att vi kan förstå vad som är Guds vilja. Det är precis vad Jesus gör i templet. Han står inte tyst och ser på när människor skändar det heliga. Han agerar – och visar oss att ibland är det vår plikt att säga ifrån.
Men det är också viktigt hur vi säger ifrån. Helig vrede handlar inte om att fördöma människor, utan om att visa respekt även när vi sätter gränser. Alla människor är skapade av Gud - alla är en del av skapelsen. När vi protesterar mot det som är fel, måste vi också påminna oss om att alla är Guds barn – lika värdefulla, lika älskade. Precis som Jesus inte fördömde de som sålde och köpte på tempelplatsen som människor, utan det var deras beteende han angrep, är det så vi också bör agera. En protest handlar ju om att rätta till det som blivit fel, inte straffa den som begått felet.
Så vad kan vi göra när vi möter orättvisor? För det första, våga agera. Våga säga ifrån när något inte står rätt till. Det kan vara obekvämt och ibland till och med riskabelt. Men vad är alternativet? Att stå tyst vid sidan av och låta det som är fel få fortsätta?
När vi vågar säga ifrån, då är vi med och bär fram Guds rike. Ett rike där respekt och kärlek råder, där vi värnar om det heliga – både i templet, i skapelsen och i varandra. Låt oss därför minnas Jesu vrede som en helig vrede, och låta den inspirera oss att agera när det verkligen gäller. För om vi vill vara ljuset i världen, måste vi också våga stå upp när mörkret tränger sig på.
Camilla Rudolfsson,
prästkandidat Uppsala stift
nyårsdagen
Ordet: lukas 13:6-9
Liknelsen om fikonträdet som inte bar frukt
Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen.
Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’
Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla.
Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”
Krönika
Låt mig vara ett “work in progress”
Jag är kär. Nykär. Sådär måste nypa mig i armen för jag kan inte tro att det är sant-kär. Ni vet den där känslan när hela världen känns lite ljusare, när allt får en ny lyster? Det är där jag är nu.
Kärlek kastar ofta nytt ljus över saker, även på sådant man kanske helst vill gömma undan. Att vara i en kärleksrelation innebär inte bara att se någon annan, utan också att bli sedd – och i förlängningen få syn på sig själv. Det har fått mig att inse något: ju mer kärlek jag tar emot, desto tydligare blir det för mig hur otålig jag ofta är med mig själv. Jag ser också mina brister – min tendens att ibland ge och ge utan att stanna upp och fråga vad jag själv behöver. Vissa kallar det medberoende. Att fly in i beteenden för att undvika egna sår.
Nu, då jag känner mig trygg, respekterad och älskad i “befintligt skick” inser jag att detta inte bara påverkar mina mänskliga relationer, utan också min relation med Gud. Men dagens evangelium från Lukasevangeliet 13:6-9 påminner mig om något viktigt, nämligen Guds tålamod. Idag handlar det om tålamod, det handlar om hopp, det handlar om kärlek.
Vi läser om fikonträdet som inte bar frukt och om Jesus som den tålmodige trädgårdsmästaren. Egentligen tar det mest onödig plats, egentligen bör det kanske huggas ner men trädgårdsmästaren säger: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.’ Detta är en bild som kan tala direkt in i våra liv, om vi bara vågar tro på Jesus Kristus, Guds son.
Ni har säkert hört att Guds kärlek till oss människor och världen ibland kallas för agape. Det är en annan kärlek än den romantiska – en ovillkorlig, självutgivande kärlek. Jesus kärlek är inte teoretisk, den är praktisk och självutgivande. Jesus stiger ner i jorden, känner till våra rötter, han gräver, han gödslar. Han ger av sig själv, sitt liv, sin tid och sitt tålamod. Jesus är inte en distanserad frälsare; han är trädgårdsmästaren som har vandrat i den trädgård som Gud planterat. Han har grävt i jorden, lärt känna den, och han ser på oss alla med agapekärlek och tålmodig omsorg.
Att Gud låter oss vara ett work in progress betyder inte att vi bara kan släppa allt och leva hur som helst. Evangeliet idag uppmanar oss att leva mer i Jesu namn, att ha mer tålamod med oss själva och andra. För om vi gör det, kanske vi också växer och blir mer lika honom som gav sig själv till världen.
Så, om jag får önska något inför det nya året 2025, så är det detta: mer tålamod. Tålamod att växa långsamt, att vara den jag är i dag, men också att våga hoppas på det jag kan bli. Jag önskar att varje dag får levas lite mer i Jesu namn. För i hans namn finns kraften att förvandlas, att växa, att älska – och att ge vidare den kärlek som först gavs till oss.
Isabel Neib,
prästkandidat Härnösands stift
2024
söndagen
efter jul
Ordet: markus 10:13-16
Jesus och barnen
Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem.
När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.
Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”
Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Krönika
Barnet i dig
Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn. Så var det för mig att komma till Gud, jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände, här hör jag hemma. Jag vill vara ett barn i Guds hem.
Ord ur psalmen 774 som beskriver hur det kan vara för den som hittar kyrkan, som hittar Gud, som hittar hem. Så var det åtminstone för mig och för många andra. Kyrkan och Gud blev en plats som blev hemma och min starkaste identitet är trots att jag nu är gammal och själv förälder att jag är ett av Guds barn.
I det barnaskapet finns det såklart förväntningar, men också löften som hålls och en kärlek som bär, vilket kan vara en ny erfarenhet för många av oss.
Den egna barndomen är lång, ser man på sina egna barns så varar den i några år. År som präglar, som formar förutsättningarna för hur man växer vidare. Det kan vara ångestladdat för den som vill vara en medveten förälder och göra allt rätt, men i backspegeln på den egna barndomen är det kanske också det som där och då var svårt som också formade det som blev sant, starkt och mjukt lite längre fram.
Som barn är vi beroende av vuxenvärlden och har åtminstone till en början en stor tillit till de som ska beskydda, värna, föda och omhulda oss. Gudsrelationen förutsätter samma tillit. Gudsriket öppnar sig för oss när vi lagt av oss allt tjafs, allt som krånglar till det för oss. Det är i barnets sårbarhet och skörhet, med barnets förväntan, tillit och självklara frimodighet till rummen vi bjuds in i.
Det finns en plats för dig. Du är inräknad. Du förväntas inte vara någon annan och löftena gäller dig. Vi är barn, vi är Guds barn. Det finns en relation och en plats där vi får luta oss tillbaka, vara små, där vi kan hämta kraft, där vi får bli mjuka och tillitsfulla till livet och varandra. Där det som inte är äkta och sant hos oss får lämnas utanför.
Det är för dig Jesus ryter ifrån och vill ge fri passage att få komma nära, det är du som blir erbjuden gudsriket. Det är barnet i dig som Gud vill ta i famn och välsigna.
Psaltarens psalm som hör till den här söndagen beskriver det så fint i sin bön:
Du som är trofast, hjälp mig, befria mig, lyssna på mig och rädda mig. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Befria mig, Gud, ur de ondas grepp, rädda mig undan gudlösa våldsmän. Du är mitt hopp, o Herre, min Gud, min trygghet ända från min ungdom. Från min första stund har du varit mitt stöd, från moderlivet min styrka, jag sjunger ständigt ditt lov.
Anna Bäcklund,
Stiftsadjunkt Uppsala stift
annandag jul
Ordet: lukas 12:49-53
Splittring, inte fred
“Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över.
Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!
Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.”
Krönika
En fair fight med Jesus
Ibland blir inte saker som man tänkt sig. När jag fick förtroendet och tog på mig att skriva en krönika här, för att sedan inse vilken text det var jag hade att förhålla mig till, så blev jag minst sagt förvirrad. Då kändes det som att “jaha, det var ju inte det här jag såg framför mig?”. Det vore ju så mycket enklare att skriva om julen, eller nyår för den delen. Någonting om hur mysigt det är att vara med familj och släkt eller något om hur kul det ska bli att fira att jorden snurrat ytterligare ett varv.
Men mer förvirring, fler frågor, det betyder inte mindre viktigt. Ofta är det nog snarare tvärtom. Förvirring kan vara doften av nya insikter.
Önskan om fred delar de flesta människor, det är min fasta övertygelse. Likväl tror jag att Jesus önskar fred och inte splittring. Detta trots att texten som denna krönika utgår från, har rubriken: “Splittring, inte fred” och är faktiskt ett tal från Jesus.
“Det är oroligt nu” – är en mening som jag tror att jag fått höra betydligt oftare 2024 än vad jag fått höra något år innan. Inte minst är det på grund av den splittring och avsaknad av fred som vi ser i inte minst Mellanöstern, Ukraina och till viss del även Sverige. Splittring skrämmer oss människor. Ordet “djävul” kommer från det grekiska ordet Diabolos, vilket i sin tur betyder ungefär “Den som splittrar”. Splittring av folk, släkt eller familj som leder till våld och lidande, det är inte eftersträvansvärt helt enkelt. Fred däremot, det är alldeles uppenbart bättre! Det fattar vi allihopa.
Så vad är det då för splittring som Jesus talar om? Han använder en väldigt konkret bild, familjen som spricker isär. Idag är det den 26:e december, annandag jul, och familjen är något vi alla påmints om de senaste dagarna. Vare sig man älskar att umgås med sin familj, om familjen är hårt drabbad av konflikter och bara tanken på att umgås med familjen skrämmer vettet ur en, eller om ens familjs verklighet ryms någonstans mitt emellan de två beskrivningarna, har vi alla påmints om familjen just dessa dagar. Kulturellt är julen oerhört anknuten till umgänge med familj och släkt. När man tänker efter, finns det en enda period på året som har en familjekaraktär som kan mäta sig med julens? Nej, det finns det faktiskt inte. I juletider har vi ständigt familjen färskt i minnet.
Den som läser bibelns evangelietexter påminns ofta om Jesus tendens att tala i liknelser. Han använder något väldigt litet och lättbegripligt för att förklara någonting mycket större. När han börjar tala om någonting väldigt konkret, som ett senapsfrö eller en grind, då är det en signal om att det är läge att spetsa öronen lite extra – här kommer en punchline!
Är familjen som splittras kanske en liknelse för hur människan, du som jag, ibland måste splittras inombords? Ibland måste vi utmana våra tankar och beteenden genom att ställa oss själva frågan, finns det något jag borde göra annorlunda? I den frågan uppstår en splittring, mellan det invanda beteendet och den nya ambitionen. Och precis likadant kan det väl få vara i familjen faktiskt? Att man inte alltid ser likadant på allt och i det kan bli osams. Notera väl i bibeltexten att ingen har mandat över den andre. Alla får komma till tals, sonen får uttrycka sig mot sin pappa, sonhustrun mot sin svärmor och vice versa. Aldrig heller är någon part i texten ensam, det är fair fight helt enkelt – eller snarare “fair discussion” – för aldrig någonsin säger Jesus i texten att vi ska börja bruka våld som medel i splittringen.
Fred är bättre än splittring, men fred kan aldrig råda om inte splittring får ske. Märk väl dock, aldrig får splittringen vara orättvis, våldsam eller lämna någon ensam. När splittringen fått utmana, förnya, pröva och förvirra oss, låt oss då sedan landa i fred.
I fredens tecken önskar jag dig och alla sällskap du är en del av – en God Jul och ett Gott Nytt År!
Knut Zetterberg,
prästkandidat Stockholms stift
juldagen
Ordet: lukas 2:1-20
Jesu födelse
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.
Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem,
för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda,
och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten.
Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.
Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.
Krönika
Hört på bussen
Så är juldagen äntligen här. Adventstidens trefaldiga beredelse har stigit i ett triumferande crescendo och fört oss fram till Kyrkans heligaste mysterium; i en ödmjuk och anspråkslös krubba, lindad med tyg intill en moderlig famn, vilar ett nyfött barn. Det nyfödda barnet rymmer såväl den kristna bekännelsens startton, som ständiga taktpinne: inkarnationen i Kristus Jesus, Gud som för vår skull blev människa.
Egentligen är ju Gud bortom allt förstånd, helt och hållet obegriplig. Vår mänskliga hjärnkapacitet kan inte greppa den Allraheligaste. Visst ska vi tro på Honom som oändligt nådefull, oändligt rättvis, oändligt god. Visst ska vi tro på Honom som världens skapare, upprätthållare och fullkomnare. Men vi kan liksom inte begripa vad detta helt och hållet innebär. Vår tankeförmåga kan komma mycket långt, men inte hela vägen fram. Det är som att försöka föreställa sig alla världens sandkorn samlade på en och samma plats i en jättelik bassäng. Självklart kan du producera mentala bilder av gigantiska sandhögar, men du kommer aldrig kunna föreställa dig en sandhög med alla världens sandkorn samtidigt.
Din tankeförmåga kraschar helt enkelt under försöket (antalet sandkorn i världen är beräknade till 7,5 miljarder miljarder. Ja, du läste rätt: miljarder miljarder, det vill säga 7,5 med svindlande arton efterföljande nollor. Jag menar, vad betyder det ens?!). På samma sätt kraschar vår tankeförmåga om vi ska föreställa oss Gud med exakthet. För Gud är den Obegriplige. Men kan man då alls säga någonting om Honom? Låt mig svara med en anekdot.
Nyligen satt jag på en buss i stockholmstrakten. Det var ganska tomt på passagerare i bussen, men på sätesraden strax bakom mig satt en ung pojke, knappt i skolåldern, tillsammans med sin mamma. Egentligen hade jag inte alls tänkt tjuvlyssna till deras samtal, men pojken ställde en för spännande fråga för att mina öron inte skulle vässas av nyfikenhet. Han sade: ”Mamma, vad är en statsminister för nåt?”.
Jag log för mig själv när jag hörde mammans inledande tveksamhet. Hon stod nämligen inför en utmaning. Hur skulle hon lyckas förklara för pojken vad en statsminister är för något, utan att tala över huvudet på honom? Hur skulle hon pedagogiskt beskriva på ett sätt som pojken förstår? Även om det är sant, kunde hon ju inte utan vidare säga att en statsminister är ”Sveriges folkvalda regeringschef, ytterst ansvarig för ett demokratiskt land med ett parlamentariskt statsskick”. Det hade onekligen seglat den unga pojken – och många vuxna – förbi.
Samtidigt vill mamman ändå ringa in det mest väsentliga för pojken, ringa in själva kärnan i statsministerämbetet. Hon vill ju att han ska lära sig något! Efter en stunds tveksam tystnad svarade hon till sist sin son: ”Jo men, du vet hur jag och pappa bestämmer där hemma. Och hur det finns vuxna på förskolan som bestämmer. Så är det också med en statsminister. Just nu heter han Ulf och han bestämmer över alla som bor i Sverige. Vad de får och inte får göra”.
En klart godkänd beskrivning som säkert landade väl hos pojken.
Alla som har försökt förklara någonting ur ”vuxenvärlden” för ett barn kan känna igen sig i mammans känsla. Det handlar helt sonika om en slags anpassningspedagogik, som innebär att man behöver anpassa sig på ett sådant sätt att någon annan förstår. Anpassningen träffar förvisso inte mitt i prick – en statsminister är tveklöst mer än någon som bestämmer vad andra får och inte får göra. Men anpassningen lyckas ändå ringa in någonting viktigt och framför allt för pojken begripligt. Eller annorlunda uttryckt; anpassningen pekar mot essensen av statsministerämbetet.
Vad har då detta med Jesusbarnets födelse att göra? Analogt har det allt med Jesusbarnets födelse att göra. Det är nämligen samma mekanism som är i rörelse, när Gud uppenbarar sig för människan genom sin enfödde Son. Den Obegriplige anpassar sig genom inkarnationen till mänskliga villkor för att begripliggöra sig själv. Gud vill låta sig förklaras för oss. Precis som mammans beskrivning av vad en statsminister är för något, uppenbarar det inte Gud precis sådan han är. Obegripligheten står sig fortfarande. Men uppenbarelsen i Jesus talar ändå i sanning om Gud. Utan att göra avkall på den Han är blir Gud vad Han inte är, för att vi ska kunna möta Honom. Evangelisten Johannes skriver i Joh 1:18: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.
Tanken på en gudomlig anpassningspedagogik har långa rötter i Kyrkans tradition. Kanske kan den tanken hjälpa oss att förstå vördnaden inför det nyfödda barn som ligger inlindat i krubban. Gud är fortfarande obegriplig, men genom det nyfödda barnets födelse har en väg till Honom öppnats för oss. Låt oss därför stämma in i änglaskarans glädjefyllda Gloria:
”Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem som Han har utvalt.”
Gustav Fant,
prästkandidat Uppsala stift
julnatten
Ordet: lukas 2:1-20
Jesu födelse
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.
Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem,
för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda,
och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten.
Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.
Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.
Krönika
Julnattens sanningar
Stilla natt, heliga natt. Tysta snyftningar i väntrummet på Karolinska.
Två små barn som försöker förstå. Liten hand i lite större hand, med blickarna fästa på glittret i plastgranen. En trivsam ingrediens i en annars så osmaklig soppa.
Jag är tio år och min lillebror fem, där på Gamla Karolinskas julpyntade akutmottagning i Solna. Det var inte den första julnatten våra vuxna glupskt letat botten på flaska efter flaska. Nubbat, bubblat och glöggat. Inte heller den sista. Men att flytta firandet till sjukhuset var, ja, något nytt.
Ett vuxenfinger hade kommit i kläm när en annan vuxen hand smällt igen vardagsrumsdörren efter sig. Ett fyllegräl som gick snett. En fingertopp som behövdes sys på. Liten kroppslig skada men desto större själsligt sår, skulle man väl kunna sammanfatta det. Och lika lättad som jag hade blivit då av vetskapen om att jag och min bror inte var ensammast i världen med en klump i magen om storhelgerna, lika ont gör det i dag av insikten om att så är fallet. I större antal, och jag gissar ännu större mörkertal, än vad man orkar greppa.
Vem, och vilka, denna afton handlar om står skrivet överallt. På himlavalvet, inte minst. Den heliga nattens huvudperson är ett litet knyte i en krubba. Sårbart och oskuldsfullt. Vår Gud. Vårt barn. Våra barn. Bundna till oss för sin levnad. Sitt väl och ve. En uppgift vi inte har råd att ta lätt på, för sannerligen, Guds rike tillhör sådana som de.
Låt mig bara tydliggöra: Det här är inte en moralpredikan av den åsidosatta flickan som tog revansch och blev en fulländad förälder. Hon finns inte. Nej, hon som skriver det här kan villigt erkänna att hon aldrig varit så bräcklig som och sedan den dag hon blev mamma. Födelseskriket markerade en ny era. En era där livet blev så oerhört skört och där jag många gånger låtit oron, och kontrollbehovet som kom som ett brev på posten under min många gånger brokiga barndom, styra.
Det här är, om någonting, en påminnelse - till mig själv och till vem som än kan tänkas behöva den - att överlåta. Liksom Maria med den svindlande uppgift som gavs henne, på resande fot med förlossningsvärkar, lägga min oro, mitt bagage och mitt liv i Guds händer. Fästa min blick på de små framför mig. Låta mig ledas av Guds kärlek och vishet snarare än mina egna föreställningar, många gånger formade av ovannämnda själsliga sår. Och när vi brister i vårt överlåtande och i vår tillit till Gud, när det vi inte släppt taget om spiller över - tar över - och barnen hamnar i periferin, må vi då vara herdar för varandra och liksom de förkunna det stora i dessa små. Så att vi åter kan ta dem till våra hjärtan.
Denna heliga natt. För många långtifrån stilla. Bris stödlinje kommer gå varm ända in på småtimmarna. Det är en av Julnattens sanningar. En annan är att ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kanske inte känns så just här och nu, varken för barnet som blev lovat att det inte skulle bli en blöt julafton eller för den vuxne som inte kunde hålla det löftet. Men stjärnan lyser alltjämt och kan anas bakom molnen.
En tredje är att vi kan bli befriade. För alla som låtit det själsliga såret växa och bre ut sig, som tänker att det är för djupt för att någonsin kunna läka och som letar flaskbottnar eller hittar andra hemsnickrade sätt att ta udden av smärtan, är vi aldrig förlorade. Vi är förlåtna och det står oss alltid fritt att överlåtas. Oss är en Frälsare född, och ingen börda är för tung för att räcka över.
Vi kan väl försöka börja så smått med det redan i dag. Om inte initialt för vår egen, så för våra knytens skull.
Jennifer de Waard,
prästkandidat Uppsala stift
Fjärde söndagen i advent
Ordet: Lukas 1:30-35
Budskapet till Maria om Jesu födelse
Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”
Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.”
Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.
Krönika
Att våga gå in i mörkret
Ängeln sade till Maria: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den “Högstes son”. Det där måste ha varit överraskande för en tonåring som Maria. Och oroväckande. Hennes fråga ”Hur skall detta ske?” är självklar.
Det blir lätt så att man hakar upp sig på det här med jungfrufödseln. Den är svår att tro på och lätt att skoja om. En del av oss, jag till exempel, tänker ändå att visst kan det väl ha gått till så där, om det nu är Gud som, så att säga, är i farten. Underverk inträffar inte ofta. Då vore de inga underverk. Men för den som inte kan tänka sig ett sådant här gudomligt ingripande, så kan det vara en tröst att varken Paulus i sina brev, Markusevangeliet eller Johannesevangeliet knyster om detta. De verkar inte känna till den historien. Alla bakom de skrifterna var ändå övertygade om att Jesus var Gud som kommit i mänsklig gestalt – utan jungfrufödelse.
Låt oss så här års istället gå in i mörkret. Vi är ju i det. Solen går upp först vid niotiden och ner redan vid tre här, där jag skriver detta. Bara sex timmar med solen uppe, hela arton timmar utan den. Och det mörkret är ju inte det värsta, även om det spiller över på mångas tankar och krafter. Allt blir så krävande och motigt.
Mörkret tätnar när kriget kommit oss så nära. Mörkret tätnar när solidaritet och människor kärlek trängs tillbaka. Mörkret tätnar när tunga politiker inte klarar att tänka långsiktigt utan mer på att få en vända till vid makten. Mörkret tätnar när makthavare lever kvar i drömmar om det rätta i gamla imperier. Mörkret tätnar när människor vi har nära oss inte klarar av varandra.
Maria vågade möta framtiden, trots att den, enligt berättelsen ur Lukasevangeliet, måste ha varit mycket hotande. Ogift mor. Vi känner till vilket stigma det kunde innebära i vårt samhälle förr. Det var nog inte lättare på Jesu tid. Jag tänker att hon vågade tänka att ”kommer tid kommer råd”. Eller som vi sjunger i psalmen Blott en dag: ”Som din dag, så skall din kraft ock vara”. Och i övermorgon läses orden i många kyrkor: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus.” Barnet föds av Maria. Enkla Maria. Maktlösa barnet. En Guds glipa in i denna världs maktspel.
Det är bara kärleken som på riktigt kan förändra. Men den är maktlös och långsam. Ändå starkast och hållbarast. ”Det intet finns, som icke vinns, av kärleken som lider” står det i en annan psalm. Allmakten har tydligen kärleken som sitt huvudsakliga redskap. Det väcker frågor. Och hopp. Det är mörkt. Men det vänder. Vintersolståndet var i lördags. Julen kommer. Den kärlek som väcks av Marias livshållning behövs.
Ibland kallas Maria för morgonstjärnan. Morgonstjärnan, den himlakropp som syns tydligast näst solen och månen. Det är Venus, namngiven efter kärleksgudinnan. När allt är mörkt så förebådar den kraftiga morgonstjärnan det stora ljuset. Var hälsad, Maria, morgonstjärnan! Eller på latin: Ave Maria, stella matutina! Maria gör det möjligt för Frälsaren att komma. Därför detta tema, Herrens moder, sista söndagen före juldagen.
Din och min kärlek har sin källa hos Gud, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Din och min kärlek behövs. Vi kan tända ljus för andra. Också vår visade kärlek förändrar världen, om än i det lilla.
Anders Wejryd,
Ärkebiskop emeritus
Krönika
Mänskliga förväntningar på julen
Häromkvällen satt jag och några vänner och diskuterade begreppet ”motvalls-kärring”. Det kan tyckas lite långsökt att då associera till Jesu mor Maria, känd som historiens tjänstvilligaste kvinna. Men kanske missar vi rätt mycket av Marias karaktärsdrag om vi endast reflekterar över den person som historieskrivningen har gjort henne till. En kvinna som sa ja.
Alla kvinnor blir inte mammor, men alla har vi en mamma. Vi relaterar till våra mammor på olika sätt, kanske har vi frigjort oss helt eller bara delvis. Vissa bearbetar på terapisoffan vad mamma gjort fel – och eventuellt lite rätt. Vissa mammor verkar ha gjort allt rätt – och det blir inte heller bra.
Helt klart har jungfru Maria gjorts till en förebild som ingen mamma i världen kan leva upp till. Det ligger i sakens natur. Det är kanske överflödigt att påpeka att det främst är män som format den historien. Liksom män har format historien om den andra kvinnliga ytterligheten, den första kvinnan Eva, som fått klä skott för hela mänsklighetens samtliga klavertramp. Två platta arketyper.
Men hurdan var Maria egentligen? Det går att utläsa en del om det genom att titta på hur Jesus betedde sig, eftersom barn präglas psykosocialt av föräldrarna. När det handlar om Jesus betonas hans båda naturer, att han var sann Gud och sann människa. Men konstigt nog får bilden av honom ändå lätt en slagsida åt det gudomliga. Gud till Fader blir hela förklaringen till Jesu speciella karaktär – för han avvek ju enligt evangelierna på många sätt. Men det är väl ändå att blunda för hundra år av psykologisk forskning om föräldrars påverkan på barn under uppväxten? Klart att det spelade roll hur Maria och Josef i hemmet talade med varandra, talade med barnen, diskuterade romarna, fariséerna, yttrandefrihet, jämlikhet och politik i största allmänhet.
Utan att göra en anakronistisk läsning av evangelierna kan vi ändå dra slutsatsen att Maria hade en uppsättning personliga egenskaper, precis som alla människor har. Ändå fokuserar vi så här års ofta främst på att Maria sa ja till att vara Guds tjänarinna, att hennes utvaldhet berodde på hennes beredvillighet (och renhet, godhet, gudfruktighet osv). Men i veckans evangelietext beskriver evangelisten Lukas att Marias kommentar till ängeln var: ”Hur ska detta ske?” En praktisk fråga alltså. En kvinna som direkt tänkte på hur saker skulle lösas.
Tänk om hennes utvaldhet berodde på att hon var en tänkare. Ett snille. En driftig person. En lösningsorienterad doer. En kvinna som skulle klara att ta kommandot när den vuxne Jesus inte hade lust att förvandla vatten till vin och se till att sonen ändå gjorde det som förväntades, ett första under i raden av speciella händelser.
Jesu var en naturlig ledare, självsäker och vältalig. Han vågade bryta mot sabbatsbud och han umgicks med folk som inte accepterades av alla. Han gick emot samhällets normer och flöt inte med strömmen. Han utmanade makteliten, han var frispråkig. Var tror ni han fick den drivkraften och kaxiga självkänslan ifrån? Det finns alltid en mamma med i bilden.
Maria var inte perfekt, hon gjorde säkert en del misstag och hennes tålamod tog slut ibland. När orken tröt satte hon sig. la upp fötterna och sköt upp saker till morgondagen. Precis en sådan människa ville Gud använda. Därför är hon en sann förebild. Därför kan vi också sänka axlarna och ha mänskliga förväntningar på julen.
Miriam Arrebäck,
pressekreterare och prästkandidat
tredje söndagen i advent
Ordet: matteus 11:12-19
Johannes döparens frågor och Jesu svar
Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.
Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser.
Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.
Hör, du som har öron.
Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn:
’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’
Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’
Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.”
Krönika
Johannes Döparen & Rune i Viken
Det har väl med det som kallas referensramar och anknytning att göra. Jag har sedan jag började ta mig an Bibeln i vuxen ålder ömmat lite extra för profeter som Jesaja och Amos i Gamla testamentet och Johannes Döparen, Jesus kusin, i evangelierna. Jag tror mig veta varför. Profeterna och Johannes Döparen påminner i sin säregenhet, rättframhet och kallelse så mycket om många av gubbarna jag växte upp med.
När jag skulle börja det som idag kallas förskoleklass klev jag bokstavligen i land. Av olika anledningar hade jag innan dess till stor del varit med min pappa, som då var ålfiskare, på sjön. Dagarna spenderades i en åleka där min huvudsakliga syssla var att ösa ur småfisk och småkrabbor tillbaka ner i Kattegatt med en stor spadliknande sak. Att se gråtrutarna runt båten fajtas om ålekusa, tång och bergsgylta, snultror och ulkar var bland det roligaste jag visste.
Något annat jag tyckte väldigt mycket om var att umgås med pappas fiskarkollegor, om man nu skulle kunna kalla dem för det. Det var Göran i Körlen, Tomas på Lia och inte minst Rune i Viken.
Dessa säregna ogifta män levde ute på Örmanäshalvön i norra Halland där jag växte upp och spenderade dagarna i sina ålekor eller i småbåtshamnarna som de utgick från. De hade en humor och värme som nog fortfarande är det mest genuina jag stött på. De var så självklara.
När jag sedan började skolan var dessa män mina hjältar och deras historier om Sveriges vanligaste fågel (kaffegöken) och kunskap om Kungsbackafjordens öar, kobbar och grund det jag värdesatte mest. Det krockade rätt rejält med mina jämnåriga klasskamrater och från start kände jag mig väldigt utanför. De jag kunde knyta an till var några få andra som av olika anledningar hamnat utanför och de som orkade höra på mina berättelser från livet på sjön.
Det tog emellertid inte så lång tid innan jag blev mobbad. Man sa att jag luktade fisk, pratade konstigt och mina centimetertjocka glasögon gjorde inte saken bättre. Jag var inte sen med att slå tillbaka, verbalt eller fysiskt. Men oftast sprang jag iväg, bort från skolgården, de dryga tre kilometerna till hamnarna där min far och de säregna gubbarna fanns.
Finsmakarteologer vid fakulteterna tycker säkert att jag ägnar mig åt det som kallas “skohornsteologi”. Tyck det då. Men varje gång jag vistas i min älskade Sankta Birgittakyrka gör jag en slags sjömanshälsning åt Johannesikonen. Hela hans framtoning och levnadssätt påminner så mycket om Rune i Viken och de andra goa gubbarna från min barndom.
”Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare”, berättar Jesus och jag tänker att omvärlden såg lite liknande på mina fiskargubbar. De sågs som byfånar. Udda och utstötta. Levde enkelt, pratade gammal dialekt och befann sig flera sjömil från den materialistiskt nyrika normen som bredde ut sig över norra Halland mot förra sekelskiftets slut. Men de struntade i det. Hängde helst ute vid horisonten istället.
Samtidigt kunde de nyrika, detta Mammons folk, inte låta bli att ta sina dyra bilar ut till hamnarna för att köpa på sig krabba, hummer, plattfisk och rökt ål av pappa och gubbarna. Lite som Eddie Meduza beskriver det i sin mer politiskt korrekta version av låten ”Eleganten ifrån vidderna”:
Det fina folket säger han är inte riktigt klok. Sen smyger dem dit upp och köper av hans goda kok.
Nu trettio år senare när vi står på klimatkrisens rand har det visat sig att dessa sparsamma män som heller inte bedrev något storskaligt industriellt fiske från sina små ekor var absoluta avantgardister tillsammans med tredje världens naturfolk kring hur vi behöver leva om den här planeten, Guds Skapelse, ska överleva.
”Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt”, säger Jesus om Johannes.
När jag ska försöka förstå vad Jesus menar tar jag vägen om småbåtshamnarna på den östra sidan av Kungsbackafjorden för trettio år sedan.
Jag blir varm i hjärtat och fast besluten att med mina förutsättningar föra arvet vidare i att bereda väg för Herren precis som mina barndoms hjältar på många sätt gjorde.
En annan säregen gubbe, uppvuxen i finska Österbottens kustland, vid namn Harry Månsus kallar det återkommande för helgelse.
Alex Bengtsson,
prästkandidat Uppsala stift
Krönika
Häromdagen slog jag på bilradion och bläddrade förstrött bland kanalerna tills något välkänt dök upp. Det som kom ur högtalarna var de inledande tonerna på Led Zeppelins Stairway to Heaven. Mmm... Så vackert! Och det fick mig att fundera. Den liknelsen är universell. Den finns, i någon form, i de flesta religioner världen över, med mänskligheten längst ner och det Heliga, Himmelriket, Gud, högst upp. Tanken på att närma oss Gud, att stiga upp till det fulländade, är en längtan inbyggd i vårt DNA.
Men hur fungerar stegen till himmelriket? Jag ber en bön och kliver upp ett steg. Går i mässan och kliver upp ett till. Men så kommer de där tankarna och så får jag kliva ner ett steg. Sjunger med i lovsången och instämmer verkligen med texten i andra versen - upp ett steg, eller rentav två. På vägen hem från mässan blir jag heligt förbannad över en trafiksituation - ner ett steg. Sååå tröttsamt att hela tiden gå upp och ner för stegen utan att egentligen komma någon vart.
Men här är det fina i kråksången: Kristendomen är den enda religionen där Gud bekräftar människans oförmåga att med egen kraft komma till himmelen. Gud vet att det inte går. Istället klättrar Gud helt sonika ner för stegen till oss. För att i sin kärlek till sin skapade efterbild, i sin önskan om en relation till oss, hjälpa oss upp för stegen och in i evigheten.
Det är just precis det Johannes döparen predikar, att människan behöver förbereda sig för att ta emot Kristus. Denna söndag, den tredje advent, är temat Bana väg för Herren och det är det som texterna handlar om, i en eller annan form. Det är då helt naturligt att Johannes Döparen, och hans förkunnelser om att Kristus intåg i världen är nära förestående, får stort utrymme.
Texterna är en direkt uppmaning till läsaren. Det är min öken, mitt liv, som jag ska bereda. Det är i mitt liv som jag ska ge plats åt Herren. Men det kan vara svårt. Samhällets, och mina egna, krav på prestationer och framgång, möjligheter till aktiviteter och världens bullrande tidsfördriv, tar lätt plats i det första rummet.
De ljus som, ett efter ett, tänds under advent kan få vara brinnande fyrbåkar till hjälp i navigeringen i dessa svåra vatten, som är livet. För mig symboliserar de olika sätt att bereda vägen för Herren.
Det första får symbolisera Tro, det andra Hopp, det tredje Glädje och det fjärde Kärlek.
Stegen till himmelriket
Martin Rosén,
prästkandidat Uppsala stift
Andra söndagen i advent
Ordet: matteus 13:31-34
Liknelsen om senapskornet och surdegen
Han lät dem höra en annan liknelse: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker.
Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”
Han använde också en annan liknelse: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”
Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem.
Krönika
Det är advent, och vi har haft en vecka på oss att landa in i juletid. Vi som kämpar med att hålla pyntet säsongsenligt har äntligen fått gå loss på våra hem och kyrkornas arbetslag har gått upp i stabsläge för att täcka alla julkonserter, pysselkvällar, krubbor och fikan.
Kanske är bakningen och knäckkokningen redan i full gång där hemma. Kanske har jäktet redan hunnit bli ett oundvikligt faktum. I denna tid kan det vara svårt att komma ihåg att beredelsen inför jul som vi har i kyrkan i advent är klädd i fastans lila och blått. Att besinningen och lugnet är en minst lika viktig del av förberedelserna inför julen som att hinna med att baka alla de typiska godissorterna som det varje år visar sig att ingen faktiskt tar av mer än för att vara artig, eller springa från butik till butik i jakt efter vad som röstats fram som årets julklapp.
Mitt i stöket finns nämligen kärnan kvar, även om den är oansenlig som ett litet senapsfrö. Mitt i stöket finns fortfarande en längtan efter julens magi, som i sin kärna kommer från Kristus.
För mig som barn och ungdom var jul- och adventstiden så länge jag kan minnas präglat av just en längtan efter något obeskrivligt ”genuint”, en längtan som ofta tagit sig uttryck i nästan maniska förberedelser av allt som har behövts för att göra att julen känns sådär typiskt bilderboksidylliskt som den aldrig har kunnat vara eller bli i ett hem så brustet och sårat som mitt hem var. En längtan som ofta har lett till så fullproppade scheman och att-göra-listor att när det var dags för Kalle Anka så hann vi knappt dit för allt som behövde göras. Allt detta, och så är Gudsriket som ett senapskorn, som sväller upp och blir en stor buske. Som ett mått surdeg som bara man ger det tid jäser hela degen.
Jag påminns om berättelsen om när Jesus kom på besök hos sina vänner Marta och Maria, och Marta sprang fram och tillbaka för att fixa och dona, medan Maria satt och umgicks. När Marta klagade på sin syster för Jesus sa han att Maria hade valt det rätta och att detta inte skulle tas ifrån henne.
För mig blir detta något så perfekt talande för julefriden, och kanske än mer för adventstiden. Med Gudsriket är det som med senapsfröet: här och nu ter det sig litet och oansenligt, lätt att glömma bort i jäkten, stöket, fixeringen vid det egna, prestationskraven. Men advent är en beredelsens tid, en tid då vi får sätta det rätta först, och då det inte ska tas ifrån oss. Liksom Gudsriket är det lätt att missa, men tar vi oss tid, låter Guds mått av surdeg mogna i oss, låter det vända oss bort från jagfixeringen och de tunga krav den bär med sig, då kan vi liksom Maria med Guds hjälp välja det som är rätt på riktigt. Låter vi liksom Maria våra gäster och medmänniskor stå i större fokus än vår egen prestige kan Gudsriket få växa genom oss och våra medmänniskor. Liksom det oansenliga senapskornet.
Låt oss ta rygg på Maria
Erik Ahlberg,
prästkandidat Uppsala stift
Krönika
De som någon gång träffat en hyfsat nyfödd bebis vet hur sårbara de är. Jag minns de första gångerna jag klädde på min dotter inför promenad och skulle stoppa in hennes lilla arm i koftan. Jag höll den försiktigt och var så noga med hennes fingrar så de inte skulle fastna någonstans och hon skulle göra sig illa. De var så små. Så sköra.
Det är i skepnad av en sådan liten krabat som Gud väljer att födas in i världen. Totalt hjälplös. Beroende av människors omsorg. Gud lägger sitt liv i våra händer.
Det går i slutändan sådär. Som vuxen blir Jesus fängslad, torterad, dödad, ni vet. Men det är senare. Fram till dess verkar det ändå ha gått rätt bra, trots skrala omständigheter. Vi har i alla fall inga rapporter från evangelierna om att Jesus uppväxt är tydligt bristfällig.
Maria och Josef tycks göra sitt bästa för att ta hand om den lille som föds under stjärnhimlen. Alla som inte bara träffat utan också tagit hand om en nyfödd bebis vet att det kräver en hel massa arbete: amning, påklädning, avklädning, blöjbyten, vaggning, sövning, och bärande både dag och natt. Det är mycket som kan gå snett, särskilt under fattiga förhållanden: svält, sjukdom, skador. Inget av detta kan ett barn ordna med eller kontrollera själv. De är helt utlämnade till vuxna omkring sig. Och Gud låter sig överlämnas till allt detta. Gud litar på att människorna ska ta hand om honom.
I evangelietexten till andra advent i år jämför Jesus himmelriket med ett senapskorn som en man sår i sin åker och som växer upp till ett stort träd som fåglarna kan bygga bo i. Jag tänker att Jesus då också pratar om sig själv: ett litet hjälplöst barn som börjar sin resa i sin mammas livmoder, föds, tas om hand och växer upp till en predikant som förmår att samla stora skaror människor runt sig på ett sätt som till slut hotar de styrande så mycket att de dömer honom till döden.
Men jag tänker att Jesus också pratar om dig. Du var en gång ett senapskorn som någon planterade och som behövde näring från omvärlden så att du kunde växa upp och bli till dig själv. Och kanske fick du precis det du behövde: mat, kläder, omsorg, kärlek, möjligheter att utforska och lära dig. Eller så fick du inte det. Kanske var det allvarliga brister under din uppväxt som gjorde att du inte alls kunde växa upp och bli ett stort, starkt träd. Eller så fick du det delvis och delvis inte. Du var utlämnad till vuxnas arbete och beroende av deras kraft och resurser att ge dig det du behövde.
Men Jesus liknar också himmelriket vid en surdeg som en kvinna tillsätter så att den syrar bröddegen och låter den jäsa. Jesus påverkade sin omgivning på detta sätt i allra högsta grad. Och du påverkar din omgivning. Du har chans att ge din omgivning näring och kraft att växa, att bli till något större än den är utan dig. Det kanske inte alltid känns så. Men det spelar ingen roll. Det är så ändå. Du är en surdeg som kan bidra till att låta världen växa omkring dig. Du bär Guds växtkraft inom dig att ge vidare till andra.
Precis som senapskornet kräver att bli planterat av någon och jord, sol och vatten för att växa, och en bebis behöver mat, kläder, omsorg och kärlek, så kräver det arbete att vara surdegen i sin värld. Och arbete är handlingar. Vi vet ju inte alltid, eller rättare sagt aldrig, vad som är Guds mening eller Guds önskan eller rätt i Guds ögon. Men vi kan tro. Och vi kan försöka. På så sätt kan vi vara surdegarna för varandra – inte i den mening vi använder ordet idag som en jobbig grej som måste tas om hand, utan som surdegen i evangelietexten som syrar degen och jäser brödet.
På så sätt kan vi förverkliga himmelriket här och nu. Förverkliga Guds rike på jorden. Du bär växtkraften till Guds rike inom dig. Använd den.
Amen.
Du bär växtkraften - använd den
Anna Morvall,
sjuksköterska Stockholm
Första söndagen i advent
Ordet: matteus 21:1-9
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar
och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem.
Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.”
Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas:
'Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.'
Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem.
De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen.
Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: 'Hosianna' Davids son! 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' Hosianna i höjden!
Intåget i Jerusalem
Krönika
Ett nådens år. Det är alltid rubriken till första advents texter enligt Svenska kyrkans evangeliebok. Nåd är ett sådant där typiskt bra kyrkord; det inrymmer godhet, glädje, kärlek och vila. Och det är väl det vi vill få med oss in i ett nytt år.
Men kan det verkligen bli ett år fyllt av godhet, glädje, kärlek och vila? Det kan verka se mörkt ut. Kanske året istället fylls av sorg, stress och bedrövelse? Jag tror att det kan bli ett nådens år, även om det skulle kantas av sorg och bedrövelse, med hjälp av åsnans envishet och ödmjukhet.
Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt att vi inleder adventstiden med intåget i Jerusalem. Att vi börjar i slutet av Jesu liv. Det är såklart begripligt också; advent betyder ankomst och det är Jesus som är ankommande till oss. Men ändå, det är lite märkligt.
Det finaste med den här texten är åsnan och ödmjukheten den frambringar. Det finns inget högdraget med åsnor. De är små och envisa. Trots det, eller kanske på grund av det, väljer Jesus att rida in i Jerusalem på en åsna. Hade han ridit in på en ståtlig häst hade det garanterat dragit till sig folkmassor, men kanske inte av alla sorter. Nu samlas både de som är med och mot honom. Fattiga som rika, ödmjuka som högfärdiga.
Vem väljer egentligen att rida på en åsna om man nu skulle kunna undvika det? Jo, det väljer Jesus för att visa på att han är Messias. Den som människor, av alla dess slag, har väntat på.
Ibland tänker jag att när vi säger att Jesus finns till för alla människor så menar vi egentligen inte det. Utan vi tänker troligtvis framför allt på de som är utsatta, eller rätt och slätt vanligt folk. Men då har vi glömt ett gäng; de högfärdiga, rika och dryga människorna. För även de kom när Jesus red in på en åsna. Han mötte alla människor i ögonhöjd - de utsatta, de vanliga och de högfärdiga. Åsnan är tecknet på ödmjukhet i berättelsen. Att vara ödmjuk är både en gåva och en egenskap att arbeta för.
Oavsett om du är en av de utsatta, en av alla vanliga eller en av de högfärdiga vill Jesus möta dig i ögonhöjd. Det är något att glädjas av och vila i inför detta nådens år.
Ett nådens år för de högfärdiga
Magdalena Linder,
diakonkandidat Uppsala stift
domssön-
dagen
Ordet: matteus 25:31-46
Människosonens dom
När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron.
Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna.
Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.
Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig,
jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’
Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?
När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder?
Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’
Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.
Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta,
jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’
Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’
Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’
Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
Krönika
Vi närmar oss sista söndagen under kyrkoåret och den handlar om det alla kristna väntar på – Jesus återkomst. Eller Domedagen, som den kallas.
Ser ni framför er en mörk himmel som blixtrar och dundrar? Känner ni svaveloset och hör ni de dova trummorna i bakgrunden? I förgrunden står de gulliga fåren och väntar på himmelriket, medan getterna faller rakt ner i helvetet. Getter som är så söta, vad har de gjort för att förtjäna det?
Nej, det är inte där jag vill att vi ska hamna när vi läser texten. Men många kristna kan känna en rädsla för domedagen: Den dag Jesus Kristus ska komma tillbaka och döma oss. Inte konstigt. Genom historien har kyrkan ofta predikat hotfullt om helvetet som väntar om man inte sköter sig.
Ordet domen får oss lätt att tänka på en domstol där brottslingar döms till straff. Gud ska straffa oss syndare, och handen på hjärtat, vem av oss är inte en syndare? Hur ska vi arma syndare undkomma helvetets eldar? Jag raljerar inte, för vi människor är långt ifrån perfekta – vi är alla medskyldiga till den synd som finns i världen.
Just om detta handlar bibeln, men vi kan inte prata om synd utan att prata om Jesus Kristus och det faktum att han dog på korset, tog på sig vår synd, så att vi ska bli räddade från straff. Visst kan vi se på Jesus som en domare som kommer att möta oss var och en precis som vi är på domens dag. Men Jesus är inte som en domare i den världsliga lagens mening.
I evangelierna ser vi återkommande exempel på hur Jesus bjuder in dem som är utanför, förlåter dem som har gjort fel och talar om ett himmelrike som är för alla. Men så provocerar han också genom att tala om hur man ska vara för att komma in i Guds rike, och det är alltid något helt annat än vad vi tänker oss.
Vi människor är experter på att döma varandra. Vi delar upp oss mellan främlingskap och gemenskap, utanför och innanför, det som anses vara normalt eller inte, mellan kvinnor och män, troende och icketroende. Får och getter. Men det är inte så det är tänkt. Det är tänkt att vi ska vara en enda mänsklighet, ett enda folk – ett Guds folk. Vi ska förenas i Guds rike efter domedagen och där kommer en annan slags rättvisa råda. En rättvisa som utgår från kärlek. En rättvisa som vi också ska återspegla här och nu. Inte en enda människa ska glömmas bort. Vi ska liksom Jesus se till även de allra minsta bland oss, de som saknar en röst eller en plats i vårt samhälle.
Det är tur det att Jesus inte dömer som vi. Jesus vill att vi ska se att Guds rike är en plats där alla får plats. Bibeln handlar om att varenda en av oss är viktig och älskad för de vi är. Och att Gud vill att vi ska leva tillsammans i evighet.
Egentligen har Domsöndagen fel namn. Den borde heta Kärleksdagen. Med det namnet - vad ser ni nu framför er? Där står Jesus med en öppen famn som du kan springa rakt mot. Där står getter och får tillsammans med jordens alla människor. Där sjunger änglarna och där är vi. Här vill jag hamna när vi läser texten.
Kärleksdagen
Jenny Nordström,
Kyrkoherde Eds församling
söndagen före domssön-
dagen
Ordet: matteus 25:1-14
Liknelsen om de 10 brudtärnorna
Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen.
Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka.
De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem.
De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor.
När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn.
Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’
Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor.
De oförståndiga sade till de kloka: ’Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’
De kloka svarade: ’Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’
Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes.
Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ’Herre, herre, öppna för oss!’
Men han svarade: ’Sannerligen, jag känner er inte.’
Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.
Krönika
“Nej, Jesus, nu måste du komma snart!”
Några av brudtärnorna i Matteus 25 hade olja i sina lampor. De fick komma in på bröllopsfesten. Några hade slarvat med oljan och fick stanna utanför. ”Utanför eller innanför – var ska du stå en gång” sjöng man till tramporgeln i min barndoms baptistkapell.
Jag är uppväxt med vilda spekulationer om när Jesus ska komma tillbaka – inte i mitt hem där pappa och mamma hade ett väldigt avspänt och sunt förhållande till de yttersta tingen, men i den andliga miljö jag vistades i. Där var ångestnivån hög. Farmor berättade om hur några pastorer från belgiska Kongo höll på att få hjärtslag när de väcktes av ett luciatåg. De trodde att Jesus hade kommit tillbaka till jorden. Och några år tidigare – vid det förra sekelskiftet – var det ”den stora kometen” som med stor vånda förebådade Jesu ankomst.
Den här förkunnelse kulminerade 1973 när filmen ”Som en tjuv om natten” satte skräck i en hel generations unga kristna. Det var rena rama Hitchcock-filmen, och drivkraften till att få människor troende var definitivt fruktan. Fruktan blev också frukten. Det vet många av oss som arbetade mycket med själavård under åren därefter.
Själv var jag nog tillräckligt vaccinerad med mina föräldrars sundhet för att inte gå på den där förkunnelsen, men hela temat om att vaka och vänta och vara beredd på Jesu återkomst var ett jobbigt tema – tills jag såg den där bilden från Vietnamkriget när en flicka springer skrikande på en gata tillsammans med flera andra barn vars kläder brinner av napalmbomberna. Den där klibbiga gelén som skapar en värme som uppgår till 2 600 grader, och jag minns hur jag för första gången i mitt liv suckade, på fullt allvar: ”Nej, Jesus, nu måste du komma snart!” Och det fanns ingen ångest i tanken på Jesu återkomst, snarare tvärtom. Jag minns att jag längtade efter honom som befriaren, räddaren – både för den brinnande flickan i Vietnam och för oss alla.
Bilden från Vietnam var nästan samtida med filmpremiären av ”Som en tjuv om natten”. Jag fick se i blixtbelysning framför mig två helt olika slags kristendom – en driven av fruktan, en annan driven av längtan och hopp efter en befriare.
För två tusen år sedan väntade man också på en befriare – en frälsare. Man trodde att han skulle slänga ut den romerska ockupationsmakten med våld. Men i stället för att låta den gamla tidsåldern brinna upp och ersättas med en ny, lät Gud de båda tidsåldrarna stå där, sida vid sida. Den gamla, korrumperade tidsåldern avslutades inte med Jesu ankomst, men den nya, upprättade tidsåldern – Guds rike – föddes mitt i den gamla. Författaren Gunnar Edman uttryckte det så: ”Den gamla skapelsen går havande med den nya” – och då blir även begrepp som födslovåndor begripliga. Det finns ett löfte om en förlossning som vi ännu väntar på.
Jag tror verkligen att Jesus kommer att komma tillbaka, rakt in i historien, en gång till. Inte bara på ett andligt eller symboliskt sätt. Men eftersom den nya tidsåldern, Guds rike, redan har påbörjats, har jag valt att lägga mitt fokus där. Mitt i denna korrumperade värld får jag med den helige Andes hjälp leva så mycket jag kan i den nya tidsåldern. Lägga av den gamla människan och ikläda mig den nya. Varje dag får jag dö från min självcentrering genom att åberopa mitt dop – och just därför uppstå med Kristus – inte i en dunkel, avlägsen framtid, utan varje dag. Eller som vi ber i Sinnesrobönens långa version: ”… så att jag kan bli rimligt lycklig i detta liv och fullkomligt lycklig tillsammans med Dig i evigheten.”
Torbjörn Freij,
pastor emeritus
tjugofjärde söndagen efter trefaldighet
Ordet: matteus 24:3-14
När han sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom kom de fram och sade: ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?”
Jesus svarade: ”Se upp så att ingen bedrar er.
Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många.
Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet.
Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra.
Allt detta är början på födslovärkarna.
Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull.
Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra.
Många falska profeter skall framträda och bedra många.
Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.
Men den som håller ut till slutet skall bli räddad.
Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.
Kommande prövningar
Krönika
Ibland tror jag att vi behöver återvända till det vi kallar barnatron och fråga oss var vi står idag? Hur ser min bild av Gud ut? Vad tänker jag om himlen, helvetet, om den yttersta tiden och domedagen? Jag växte inte upp i en kristen familj; min tro var något jag själv bar i det tysta. Mormor såg till att jag började på kyrkans barntimmar, och som 7-åring smög jag ofta in i hennes och morfars bibliotek för att läsa i Bibeln. Mest undrade jag över himlen, hur den såg ut, men ibland skrämde mina egna fantasier om helvetet mig också. Idag ser jag betoningen av helvetet snarare som tillfällena vi lever i avskilldhet från Gud, stunderna vi tappar fotfästet. När konkret vi gör det som gör ont i Guds ögon.
Nu är vi inne i kyrkoårets slut, och texterna blir allt mer fokuserade på den yttersta tiden. Söndagens läsningar påminner oss om att vara förberedda för mötet med Gud. När jag tänker på den yttersta tiden kommer orden från psalm 172, vers 1, till mig: “De ska gå till den heliga staden, de ska samlas i himlen en gång. De ska häpna gå in genom porten till en okänd värld, till ett annat liv. De ska sjunga, sjunga, ja sjunga en ny, jublande sång.” I dessa ord finns ett löfte om en ljus framtid, en värld där vi alla ska samlas med Gud och sjunga en ny sång av glädje och gemenskap. Det är långt ifrån en dyster domedagsvision.
Vi påminns om att Gud närsomhelst kan dra undan slöjan mellan vår värld och evigheten. Det är en tanke som både fascinerar och skrämmer, som känns lite svindlande att försöka greppa. När vi talar om den yttersta tiden väcker det ofta bilder av undergång, som scener från filmer där världen faller sönder. Men för oss lutherska kristna är den yttersta tiden något annat – det är en tid av väntan, ett löfte om förnyelse och förvandling. Det handlar om hoppet att Gud en dag ska hela och göra allt nytt, att vår värld är på väg mot något bättre.
Första Johannesbrevet påminner oss om vårt värde som Guds barn, ett evigt värde som inte baseras på våra brister eller misslyckanden. Vi kan möta varandras svagheter med ömhet, och i det påminner vi både oss själva och andra om att vi är kallade till något större. Profeten Amos varnar oss för att förlita oss på ytliga ritualer och påminner oss om vårt ansvar att leva rättvist och visa omsorg. Den yttersta tiden handlar om mer än tro på en framtida himmel – det är ett kall till att leva ansvarsfullt här och nu.
När vi hör Jesu ord om att Gud ska "göra allt nytt" kan vi tänka på de handlingar vi själva gör för att förbättra världen – som att plantera träd, skydda hav och skogar, hur vi är mot varandra. Guds förnyelse tänker jag, är ännu större, något djupare och mer omfattande som sträcker sig bortom vad vi kan åstadkomma på egen hand. Jesus och profeterna gav oss bilder av den yttersta tiden, inte för att skrämma oss, utan för att ge oss hopp om en framtid vi ännu inte kan förstå. Och kanske inte helt ska förstå.
I Matteusevangeliet beskriver Jesus de tecken som ska komma, men han påminner oss om att dessa inte är slutet, utan en uppmuntran att hålla fast vid det goda. "Den som håller ut till slutet ska bli räddad," säger han. När Jesus talar om tecken på den yttersta tiden, som krig, hungersnöd och förföljelser, kan vi se detta som en påminnelse om de konsekvenser som våra mänskliga val och handlingar har. Ondska, själviskhet och orättvisor skapar ett slags "helvete på jorden" genom att vi distanserar oss från Guds vilja och kärlek. Jesus varnar oss inte för att skrämmas, utan för att väcka oss till ansvar. Hans ord är en uppmaning att leva i enlighet med Guds kärlek och att välja gemenskap med Gud istället för att gå en väg av separation.
Den yttersta tiden speglar också, tänker jag, de svårigheter vi själva möter i livet. Precis som naturen återhämtar sig efter en kall vinter kan vi hitta ny styrka efter våra prövningar. Att uthärda svårigheter är som att låta vinterns kyla förbereda marken för vårens växande. Det vi gör för varandra – små handlingar av kärlek, omsorg och rättvisa – blir våra sätt att leva ut Guds kärlek här och nu. När vi hjälper en vän, lyssnar på någon som har det svårt eller visar vänlighet mot en främling, bidrar vi till en ljusare framtid. Vi visar att vi tror på en Gud som är större än alla våra prövningar och på en framtid fylld av hopp.
I den kristna tron finns löftet att inget lidande är förgäves, att Gud en dag ska hela allt som är trasigt. Den yttersta tiden är inte en tid av rädsla för att dömas hit eller dit, utan en tid av förväntan på en värld fylld av rättvisa och kärlek. Vi får vara ljus för varandra och bärare av det hoppet.
Jesus talar ofta om att vara vaksam och redo för Guds ankomst. Denna vaksamhet kan tolkas som en inre förberedelse, att leva i närhet till Gud och att undvika att låta sig dras in i själviskhetens och kärlekslöshetens "helvete". Att inte vara redo handlar inte om risken att missa en viss tidpunkt, utan om risken att förlora kontakten med Gud och den kärlek som formar våra liv och relationer. Så låt oss leva varje dag med denna tro – att den yttersta tiden är början på något nytt och heligt. Med hjärtat riktat mot Guds löfte kan vi vara hopp och ljus i en värld som ibland känns oändligt mörk.
Ett hopp om något nytt
Charlie Watz,
prästkandidat Strängnäs stift
alla själars dag
Ordet: Lukas 12:4-7
Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer.
Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta.
Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud.
Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.
Var inte rädda
Krönika
Ljusgestalten i dörröppningen
I ett själavårdssamtal för några veckor sedan anmodades jag berätta mer om mig själv för andra personer. Mer specifikt den berättelse som jag nu skall dela här med er. Min egen kallelseberättelse. Om rädslor som försvinner.
Många känner till att uppmaningen ”var inte rädd” ofta förekommer i bibeln, både i Gamla testamentet och i det Nya. Söndagens evangelietext är inget undantag.
Jesus säger där i princip att man ska frukta Gud, men betonar elegant nog samtidigt att man inte har något att frukta av Gud. Den som vågar tillit, och därigenom att tro på nådens Gud har inget att förlora.
Att inte låta rädslor styra utan att hellre överlämna sig själv till Guds nåd är själva grejen. Att kasta sig ut i nådahavet och flyta på.
Så till min berättelse.
Under barndomen och in i tonåren var jag ganska mörkrädd. Inget särskilt unikt i sig, det är säkert en evolutionär självbevarelsedrift att vara mörkrädd. Men som tonåring hade jag inte självmant promenerat på en mörk kyrkogård, så att säga. I helgen är det ju många som gör just det, men möts där av tända ljus på gravarna som visar att ljuset gång på gång övervinner mörkret.
Hursomhelst. Jag var alltså mörkrädd. Jag minns att jag ogärna stängde dörren till sovrummet helt när jag skulle sova så att ljuset kunde sippra in från hallen. Att därigenom också höra familjen eller tevens ljud gjorde mig lugn.
Så en kväll var jag ensam hemma och det var dags att försöka somna. Tankarna snurrade, rädslan steg. Dörren stod på glänt och ljuset sipprade in, men jag drabbades av panik. Usch! Ensam och mörkrädd. Plötsligt fylldes jag med en varm känsla i bröstet, inne i själva själen. Ett lugn spred sig inom mig. Jag kände hur rädslan för mörkret försvann. Det var som om den rann bort.
Ur dörren som stod på glänt trädde en ljusgestalt in. Det blev ett starkt sken i rummet och gestalten som var iklädd vita strålande kläder sade tre ord till mig: ”Var inte rädd”.
Jag är fortfarande inte helt säker på vad som egentligen hände. Men jag har valt att tolka det som ett andligt uppvaknande. Kanske var det ett tillfälle i livet när hinnan mellan den immanenta verkligheten och den transcendentala var extra tunn. Kanske drömde jag alltihop. Det är i alla fall en händelse som jag inte kan förklara fullt ut.
Livet har sedan dess haft sina krokiga omvägar och den ovan beskrivna händelsen har dessutom stundom fallit i glömska.
Nådahavet är ofta långt borta. Men nu räds jag inte mer. Så, kära läsare. Ett centralt och djupt meningsbärande budskap från bibeln som vi ständigt får påminna oss om är just – var inte rädda.
Valter Sydén,
prästkandidat Uppsala stift
alla helgons dag
Ordet: matteus 5:1-12
När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom.
Han började undervisa dem och sade:
Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull.
Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.
Saligprisningar
Krönika
Känn dig inte kränkt när sorgen kommer
Alla vi som inte omedelbart känner igen oss i de personliga egenskaperna ”ödmjuk”, ”barmhärtig”, ”renhjärtad” får tillsvidare värna om vår törst och hunger. Jag tror att det är saligt att sörja, hungra och törsta därför att det bara är då som gensvaret är förberett och kan tas emot.
”Där det finns en önskan banas en väg, där det finns ett tryck uppstår ett motstånd, där det finns törst öppnar sig källor, där det finns en dröm är ingenting ohjälpligt.” Profant evangelium, enligt författaren Artur Lundkvist.
Det finns även hopp för alla övermätta, en särskild hunger kan oförutsett bryta igenom.
Saligprisningarna enligt både Matteus och Lukas är ett kärleksrop från vår Frälsare. Ett rop i syfte att föda hopp där hopplöshet tycks råda. Så kan livet ta sig vidare. I Gudsrikessamvaron behöver ingen bara bita ihop, det går bra att bryta ihop. Brist och svaghet är inget hinder för att få vara med.
Men alla vi som är rika och skyddade får se upp lite grann. Vi hör också till himmelriket. Men om vi tror att allt är vår egen förtjänst, och har tappat bort avsändaren varifrån allt som blev oss givet har kommit, kanske ett Jesus-verop enligt Lukas är på sin plats, för då är det lite synd om oss. Lukas tar även med de provocerande veropen till alla dem som skrattar, för de ska få sörja och gråta. Svårtillgängligt. Klart att vi ska få skratta med varandra! Men ingens liv är utan sorg. Det hör till livsvillkoren, känn dig ej kränkt när den kommer. Den kanske till och med är ett adelsmärke.
Ami Dahlblom,
präst & bitr. kyrkoherde
Gävle församling
Tjugoandra söndagen efter trefaldighet
Ordet: matteus 23:37-49 &
24:1-2
Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig.
Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.
Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: "Välsignad är han som kommer i Herrens namn."
När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna.
Då sade han till dem: ”Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.”
Jesu klagan över Jerusalem
Krönika
Matteus skriver att Jerusalems tempel hade förvandlats från att vara ett storartat tecken på Guds närvaro till en ruin som påminde folket om allt som de hade förlorat.
Jesus vill samla folket och skydda det, som en höna skyddar sina kycklingar undan hökens hotfulla anfall. Men folket ville inte.
I stället vandrar Jesus ensamhetens väg. Dömd som en kriminell går han mot den plågsamma döden genom korsfästelse. Han lider och dör för människornas synders skull på korset. Försoningens verk fullbordas där, i största armod och obeskrivligt lidande.
Som en höna skyddar sina kycklingar, undan hökens vassa klor. Villkorslöst, självklart. Det är en drastisk bild som målas upp för våra ögon i evangelietexten. Jag ser det som att när Jesu folk välsignar honom i sina hjärtan, ja, välkomnar honom; då kommer han. En gång kommer Han tillbaka. Vi gör gott i att ta honom och hans verk till oss.
För mig kom insikten om Guds närvaro och kärlek steg för steg under drygt 20 års tid. Från det oväntat välkomnande gudstjänstlivet i en församling i min hemstad, till många års privat kontemplation av andliga frågor.
Hösten 2015 blev en vändpunkt i livet. Då började jag arbeta med ensamkommande ungdomar på ett HVB-hem. Arbetet ledde till en stark dragning tillbaka till det kollektiva. Kyrkan fanns där när jag behövde det. Sen kom kallelsen att bli diakon.
Gudstjänstlivet blev som en nödvändig sträng; en resonansbotten i tillvaron. Självklart som vatten.
Jag är diakonkandidat; lyckligt lottad att ha min förankring i Lunds domkyrkoförsamling sedan 2020. Varje vecka samlas vi, som de människor vi är, där vi är; under katedralens omslutande valv. Till morgonbön, till högmässa, för att skriva en förbön, tända ljus i ljusbäraren, dela nattvardens mysterium och så vidare. Det gäller att hålla dörren öppen mellan det sakrala och det vanliga livet utanför kyrkmurens stenar, så gott det går.
Vi ber för vår frälsning i kyrkan varje vecka. Vad innebär då frälsning i grunden? Att räddas från ondskan i världen och att på samma gång leva ett rättfärdigt och kärleksfullt liv med Gud i centrum. Jesu död och uppståndelse är själva förutsättningen för frälsningen.
Gud, du som är större än hela universum. Tack för livet, tack för andetagen; här och nu. Tack för att vägen till dig alltid är öppen. Ja - jag ska tjäna dig med glädje!
Fräls oss ifrån ondo
Maria Holm,
diakonkandidat Lunds stift